Motsatsen till idétorka...
Jag har inte skrivit om min bok på över 5 veckor nu, men det beror inte på att jag har skrivkramp eller idétorka, snarare motsatsen.
Min bok är sammanvävd av flera röda trådar, en handlar om familj, en om kärlek, en om sorg, en om äventyr, en om övernaturligt, en om moral osv. När jag började skriva så började jag planera hela upplägget för boken, och jag har följt mitt eget upplägg till punkt och pricka, fram tills för ungefär 2 månader sedan då jag började bli missnöjd (GRAVT missnöjd) med en utav mina röda trådar.
Problemet är att ifall jag vill skriva om just den tråden så måste jag nysta upp 70-80% av hela väven jag hittils vävt, och väva om den. Det är varken roligt eller lätt. Och som om detta inte var problematiskt nog, så ändrar jag mig nästan dagligen kring hur jag vill att den röda tråden ska löpa genom historien nu. Varje dag har jag en ny idé.
Ovanpå det så styrs mitt skrivande av mitt känslotillstånd, och just nu är mitt känslotillstånd kaotiskt. Vissa dagar känner jag saker jag inte bör eller vill känna, andra dagar kan jag inte sluta tänka på olika scenarion i mitt liv jag verkligen inte borde måla upp. Och dessa kaotiska tankar smyger sig in i bokens handling, vilket det helt enkelt inte får göra.
Och för 5min sedan skrev jag ett stycke jag behövde få ut ur mitt huvud, men som inte passar in NÅGONSTANS i NÅGON av de TRE böckerna jag har planerat. Hur sjukt är inte det?
På festen i fredags var Jessica snäll nog att berätta för alla att jag skrev en bok, för hon vet ju hur mycket jag älskar att prata om min bok, och det var där och då jag insåg vilken vägg jag kört in i. För jag ville inte prata om min bok. Min bok gör mig arg, för jag finner inte sinnesron, balansen och säkerheten jag behöver för att skriva. Jag kunde ju inte berätta om boken och handlingen, eftersom jag inte vet längre hur handlingen ska fortlöpa.
Så... nu sitter jag här med en nybryggd kopp kaffe och ska stirra på kapitel 6 tills mina fingrar lyder. För i kapitel 6 behöver jag inte ändra något, så jag KAN skriva på kapitel 6. Och jag ska. Jag har en kopp kaffe, och nu stirrar jag på skärmen tills ögonen blöder.
Mitt skrivande är den jag är. Det är skrivandet jag lever för.
Så nu tänker jag sitta här.
Min bok är sammanvävd av flera röda trådar, en handlar om familj, en om kärlek, en om sorg, en om äventyr, en om övernaturligt, en om moral osv. När jag började skriva så började jag planera hela upplägget för boken, och jag har följt mitt eget upplägg till punkt och pricka, fram tills för ungefär 2 månader sedan då jag började bli missnöjd (GRAVT missnöjd) med en utav mina röda trådar.
Problemet är att ifall jag vill skriva om just den tråden så måste jag nysta upp 70-80% av hela väven jag hittils vävt, och väva om den. Det är varken roligt eller lätt. Och som om detta inte var problematiskt nog, så ändrar jag mig nästan dagligen kring hur jag vill att den röda tråden ska löpa genom historien nu. Varje dag har jag en ny idé.
Ovanpå det så styrs mitt skrivande av mitt känslotillstånd, och just nu är mitt känslotillstånd kaotiskt. Vissa dagar känner jag saker jag inte bör eller vill känna, andra dagar kan jag inte sluta tänka på olika scenarion i mitt liv jag verkligen inte borde måla upp. Och dessa kaotiska tankar smyger sig in i bokens handling, vilket det helt enkelt inte får göra.
Och för 5min sedan skrev jag ett stycke jag behövde få ut ur mitt huvud, men som inte passar in NÅGONSTANS i NÅGON av de TRE böckerna jag har planerat. Hur sjukt är inte det?
På festen i fredags var Jessica snäll nog att berätta för alla att jag skrev en bok, för hon vet ju hur mycket jag älskar att prata om min bok, och det var där och då jag insåg vilken vägg jag kört in i. För jag ville inte prata om min bok. Min bok gör mig arg, för jag finner inte sinnesron, balansen och säkerheten jag behöver för att skriva. Jag kunde ju inte berätta om boken och handlingen, eftersom jag inte vet längre hur handlingen ska fortlöpa.
Så... nu sitter jag här med en nybryggd kopp kaffe och ska stirra på kapitel 6 tills mina fingrar lyder. För i kapitel 6 behöver jag inte ändra något, så jag KAN skriva på kapitel 6. Och jag ska. Jag har en kopp kaffe, och nu stirrar jag på skärmen tills ögonen blöder.
Mitt skrivande är den jag är. Det är skrivandet jag lever för.
Så nu tänker jag sitta här.
Kommentarer
Postat av: Em
Jag är likadan även om det är länge sen jag skrev något på liknande sätt. Men du måste antagligen pressa dig.. Hoppas det lossnade/lossnar.
God morgon! :D
Trackback