deborah

Vad fan är mitt problem? Jag höll just på att skriva ett riktigt snyftigt "vad synd det är om mig - offret" inlägg. Jag är inget offer, och det är inget synd om mig?!

Jag har just haft en dröm, och det var på något sätt en dröm jag väntat på, länge. Eftersom jag valt att tränga undan sorgen & de lyckliga minnena så visste jag att min hjärna skulle behöva bearbeta det på något annat sätt, och det visade sig snabbt vara medan jag sov. Jag drömmer inte ofta om detta, men återkommande. Iaf. Den här drömmen var smått väntad, och när jag borde vara glad att min hjärna äntligen kommit till denna punkt så sitter jag här å lyssnar på ledsam musik å var på vippen att spy ut över min blogg hur synd det är om mig?

Nej. Aldrig mer. Det är inte synd om mig. Hela situationen var ju dödsdömd. Det hela hade slutat på ett eller annat sätt ändå Debbie. Skärp dig. Du är inte offret, och du är inte Djävulen. Du är en flicka som beslöt dig för att göra något åt saken innan du föll å gjorde dig ännu mer illa.