deborah

Happ happ! Då var jag hemma igen.
Det var en fantastiskt rolig helg! Jag kände att jag fick leva en gnutta igen :)

På fredagen var det som sagt fest, och enligt min mening var det en kanonfest! Fick träffa trevliga människor, prata, dansa osv. På lördagen chillade jag, Jessica och hennes boyfriend mest, gick ut & åt samt såg Public Enemies på kvällen. Och imorse väcktes jag av röster som frågade om jag var vaken, eftersom jag pratat högt/stönat/mumlat skithögt i sömnen. Jag var evigt tacksam för väckningen eftersom jag drömde att jag hölls fången i en skola av en lesbisk medelålders lärarinna. Jorden höll på att gå under och hon kände sig lite ensam. Och helgen fick ett härligt avslut när det visade sig att Jessica bakat scones, stekt äggröra och satt på en ångande kanna kaffe åt oss som frukost!

Och nu sitter jag och försöker komma ifatt med alla bloggar osv jag följer... Inte speciellt spännande.

Med vilja våld och vaselin går allt? ;)

Har övervunnit min rejäla förkylningen och är nu bara lite småsnuvig, känns otroligt skönt att det gick vägen. Gårdagen genomleds med MYCKET huskurer och donande hemma hos ma&pa (fick även mängder tvättat och det gör mig extra gla!)

Just nu... känner tillochmed JAG att jag stinker vitlök (vitlökskapslar + dundergeggan)... och DET känns lite halvtaskit. Hade inte en tanke på hur illa jag skulle lukta när jag proppade mig full med huskurer.

Och nu funderar jag på att koka upp den sista ölen och tvinga i mig. En sista raket-tillfrisknande-kur för att vara på den säkra sidan att jag är pigg & gla resten av dan? ...men jag viiiiill inte. Kokad öl smakar galla, det finns nog inget vidrigare på jorden...

Idag ska jag ut å shoppa lite, sedan ska jag luncha på shanghai med mami, därefter ska jag hjälpa henne att julpynta hemma hos dom, och som tack får jag låna deras tvättmaskin under dagen!

Jessica har bjudit mig på fest i helgen, i Göteborg, och jag vill verkligen gå.
För några dagar sedan blev jag sjuk (NEJ, inte svininfluensan alla ni paranoida galningar), så nu sitter jag och manar min kropp att bli frisk lagom tills helgen, för inte tusan tänker jag gå på fest ifall jag är sjuk och riskera att smitta andra.

Nu gäller det att bomba kroppen med alla medel jag vet, den där läskiga pepparrot-citron-vitlöks-röran, kokad öl, echinagard, vitlökskapslar, c-vitamin etc. Och ha en positiv inställning att jag SKA vara frisk lagom till helgen. Mind over matter.

Well well. Det var nog allt spännande jag hade att rapportera idag. För när jag är hängig kan jag inte skriva eller göra något annat som brukar göra mig glad. Tack åhej!

Haha. Har inte ens försökt sova inatt, kände hur aspigg jag var, så jag försökte inte ens. Dessutom fastnade jag i att pilla med bloggen, ser ni hur varm & mysig den blev? (om inte, tryck F5 för att uppdatera)

Idag idag idag... jag ska lämna av lite papper hos soc, utöver det har jag inte ett skit inplanerat. Möjligen lunch med mamma & syster, ska ringa och fråga snart ifall det blir idag eller en annan dag.

Jag börjar känna mig snurrig och hyperaktiv, det händer när jag inte sover. Är inte så kul, dessvärre brukar kaffe bara förvärra saken... Nåja. jag tar mig nog en kopp ändå! Bara för att jag är så hyper :)


Ps. har en stark känsla av att min stackars soffa lär braka sönder när jag kollapsar på den inom 1-4 timmar

KAFFE HERE I COME!

Den här dagen blev helt knäpp.

Gick å lade mig vid typ 3 på morgonen, och kunde inte somna helt enkelt. Vid 9 ringer jag pappa å frågar hur dags de kommer hem till Jönköping så jag vet hur dags jag behöver åka hem till dom. Han säger vid 13, men i slutändan blev det runt 15. Stiger upp, gör mig iordning. missar bussen, och tar nästa. Åker dit med nästa buss & städar som en gnu, färgar håret samt får en klippning av gulliga pappa, blev kvar fram till midnatt (egentligen 01) varpå mamma skjutsar hem mig.

Så nu sitter jag här, helt slutkörd trots att jag inte ens varit vaken 12 timmar, o funderar på att lägga mig.
En av följande två lär ske:
Jag lägger mig och tittar på lite tv-serier eller en film....
1. ... varpå jag förlorar medvetandet å vaknar ohyfsat pigg runt 8-9 imorn
2. ... och kan inte somna hur trött jag än är, så jag kliver upp, börjar hinka kaffe och skriva på boken (istället för att genomlida ytterligare en hel natt vaken med slutna ögon)

FYI: Färgade håret med "LJUST KOPPAR BRUN" färg..  hahahaha! tidernas största skämt! blev nästan svarthårig! Tur att jag verkligen älskar den här färgen. Känner mig lite mer "rockig" :)


Ps. Har fått veta idag att en äldre dam knappt kunde tro att jag bara var 21, eftersom jag betedde mig så mycket mer vuxet. Utöver det hade hon tydligen kallat mig "vis". Är andra gången någon kallat mig det, och det känns som en lika fin komplimang varje gång! Även om första gången kändes mest smickrande..

Inatt känner jag mig ofantligt seg. Som om hjärnan går på lågvarv. är inne på min andra kopp kaffe, men det verkar inte bli bättre. Hade tänkt skriva något, men har glömt vad. haha. Se vad dumt det blir när hjärnan inte riktigt vill samarbeta!

Nåja. Drar till med lite kort hjärnlöst babbel då:
Har insett att musiken jag lyssnar på verkligen påverkar min känslostämning. Lyssnar jag på något riktigt tragiskt så grinar jag nästan, lyssnar jag på något hoppfullt romantiskt så drömmer jag mig VÄLDIGT långt bort, och om jag lyssnar på någon egoboost låt (typ "Det finns inget jag inte klarar"-låt) så känner jag mig bäst på planeten. Och techno/trance... det får mig nästan att vibrera av hyperaktivitet (and NOT in a good way..). Man kanske skulle börja försöka styra humöret framöver? Mwohaha!

Ps. har kommit på att mycket av musiken jag lyssnar på är musik jag hört i filmer eller tv-serier och sedan luskat reda på. Jag vet inte ens vad som spelas på radion nu för tiden? Haha

Jag har huvudvärk, antagligen på grund av den helt vansinniga dygnsrytmen (eller snarare avsaknad utav) jag haft i över en vecka nu.

Jag börjar seriöst ledsna på att bara sitta här i lilla Jönköping där inget händer och jag knappt känner någon längre. Men jag vet heller inte riktigt vart jag skulle kunna ta vägen, för alla har så fullt upp med sina liv. Jag vill bara bort härifrån för en stund och leva lite...

Utöver det kikar jag på postorder kläder, vore himla kul att inhandla lite nytt nu, men å andra sidan närmar sig julen och jag bör hålla hårt i plånboken tills jag inhandlat alla julklappar... och jag har inte en susning om vad jag ska köpa till någon alls i år. Jädrars.

Nåja.

Avslutar med att slänga upp en bild av hur läskig tatueringen såg ut dagen efter jag gjorde den. Buktade ut och var allmänt ugly. Tack och lov så börjar den se mer normal ut nu (de lila blåmärkena under skuggorna har börjat försvinna bl.a), längtar tills det gått en månad så jag får se ungefär hur den blitt :)

Har insett att jag använder min blogg på alla möjliga sätt. Ibland är det väldigt opersonligt och jag vill diskutera (spy ut mina åsikter rättare sagt) tidningsartiklar eller moral & etik... Jag vill bubbla av glädje, pysa av ilska, skryta, vara självgod, samt skriva ner mina tankar kring skriveriet. Detta är för tusan min dagbok... Har inte skrivit i en riktig dagbok på år nu, inte sedan jag började blogga för första gången typ 2005 eller nåt? Fast visst... behöver jag skriva av mig om något alltför personligt eller pinsamt så skriver jag det i ett dokument på datorn istället. Vissa saker kan man helt enkelt inte skriva öppet om.

Sååå. Jag var hos mina bröder i över en vecka, så min dygnsrytm blev sabbad. Lyckades vrida den rätt den här veckan fram tills natten till torsdagen. Så nu är den sabbad igen. Undrar vad för slags dygnsrytm jag är menad att ha egentligen... För min kropp och mitt huvud är totalt oense på den punkten.

Den här helgen skulle jag varit i gasen, men det hela blev avbokat och jag är skitlycklig. Har känt mig mentalt utbränd de senaste 10 dagarna ungefär, så nu är det relax och nöje som gäller för hela slanten (och MYCKET ensamtid!). Ska dock ta ett glas med Janet i helgen, så jag får ge upp min ensamtid för en kväll.


Och tillsist... har en dum natt då jag längtar efter riktigt långt blont hår. Trist att jag aldrig kan nöja mig med det jag har.

Ps. Jag undrar verkligen vilka som läser min blogg. Jag får loggar om hur folk hittar till min blogg, och det är alltifrån direktlänkar, bloglovin' till google sökningar som tar hit folk. Kan ni inte lämna en kommentar så jag får veta?

DAGENS GNÄLL
Jag har gått runt hela dagen och varit skitsur över blåsan jag fått längst ut på tungan. Den vägrar försvinna och sabbar allt kul för mig just nu.

Jag har ungefär 20 olika skrividéer känns det som, och vet inte vart eller hur jag ska börja, eftersom händelserna är ljusår ifrån varandra och inte går att skriva ihop.

Jag har en extra stark "det-suger-så-jävla-hårt-att-vara-singel"-dag. JA det är skönt att bara behöva bry sig om sig själv, ta hänsyn till sig själv, slippa göra sig snygg, eller slippa laga middag ifall man inte har lust. MEN DET SUGER likförbannat. Jag är inte gjord för att vara ensam helt enkelt. Vart i världen finns snälla, trygga och intressanta killar egentligen? Har bara stött på/känner ett fåtal genom mitt liv, varför är dom så sällsynta?

Just nu vill jag koka kaffe, men min blåsa gör sig påmind och därför brottas jag med mig själv. Bli glad av en ångande kopp härlig svart vätska, eller kvida över blåsan så fort jag dricker något?

Jag vill fuskstäda, men om jag gör det så försvinner pressen att städa ordentligt imorgon.


Å ANDRA SIDAN....
Känner jag mig hyfsat glad. Jag har insett hur mycket jag ändrats (utöver vikten jag jämt tjatar om). Jag har liksom.. börjat sätta mina egna önskemål i första rummet för första gången sedan jag var 12 eller nåt. Jag tar inte hänsyn till vad andra vill att jag ska göra, tänka, tycka eller se ut. Nu låter jag mig själv vara den jag är.

Jag basunerar ut att jag tycker det är orealistiskt att leva efter en religiös bok skriven av människor för tusentals år sedan, men jag vågar också säga att ateister är fantasilösa! Jag vågar säga högt att jag inte tycker män och kvinnor är likadana alls (trots att det blir ramaskri och jag närmast skulle kunna bli kallad manschauvinist för mina åsikter). Jag vågar chansa och förlora snarare än aldrig försöka, jag vågar göra bort mig utan att världen faller samman. Jag gör vad jag vill med min kropp och stänger öronen för protester. Jag jagar mina drömmar trots att flera så snällt påpekat vilken lat samhällsparasit de tycker jag är.

Hoho. jag blir eldig när största delen av dagen ägnats åt griniga tankar tydligen :D

Nu ska jag koka kaffe, bränna sönder min tunga och börja skriva. Ciao!

YEHA! Nu är jag tatuerad :D på insidan av underarmen.

Plasten måste sitta på till halv tio ikväll, så tills dess slänger jag upp en bild där tattisen syns skitdåligt, men sak samma! Jag måste ju få stoltsera lite nu!

Jag designade tatueringen själv, men gav tatueraren Erik fria händer att förbättra den! Vad han gjorde var att lägga till skuggor runt den för att den skulle "sticka ut mer", han ändrade även vinkeln på skuggorna på grenen och i löven, samt använde en del vit färg för att ge en starkare kontrast till det svarta. (Skuggorna kommer blekna om några veckor, så det kommer inte se riktigt likadant ut då som nu)


JAG ÄR SÅ NÖJD! Det känns som att min orginalskiss var ofantligt platt å tråkig jämfört med den slutgiltiga. Dessutom var Erik en härlig & intressant snubbe. Menar.. för en gångs skull satt jag tyst medan någon annan pratade. HAHA there's a first for everything.

Så bor ni i Jönköping å ska gadda er, gå till Tattoo Art. DÖTREVLIG personal dessutom!

Nu har jag gått och längtat efter den här dagen, och när den äntligen kom så var den ÄNNU bättre (än så länge iaf).

Mina visdomständer har jäklats med mig sedan jag var typ 15. Allihopa är påväg upp & ner, men bara EN enda liten jäkel beslöt sig för att faktiskt bryta igenom tandköttet för typ.. 3-4 år sedan.

Den ANDRA som var påväg, har varit påväg i två år. Och de senaste tre månaderna har den legat och skavt under huden så hela underkäken varit öm, och tandköttet alldeles svullet.

Men nu, idag när jag vaknade så kände jag något underligt.. ömheten var borta, svullnaden också... och något.. VASST?! Rusade till närmsta spegel och kollade. Jomen tro fan! DEN BRÖT IGENOM INATT!

Ingen mer plåga! Ingen mer vånda! (Tills nästa tandjävel bestämmer sig för sin entré vill säga...)


Ps. Var en stor bit av svullet tandkött som "trängts undan" när tanden kom upp... och jag pillade såklart loss den. Nu känner jag mig som ett badass med blodfylld mun.

Teatern var kanonbra! :) Skrattade rejält med alla andra 50+ haha. Men vad bryr jag mig?

Det som var extra roligt var att jag hittade min lågstadielärarinna på teatern! inte sett henne på 15 år eller så men kände ändå igen henne! Och det jag tyckte var häftigt var att hon kom ihåg mig också! Jag trodde faktiskt inte hon skulle det, jag menar, lärare har ju hur många elever som helst genom åren..

I vilket fall så var det hela ascoolt. Jag mindes ju henne som den stora, långa, stränga jättinne-lärarinnan (jag fruktade typ ALLA lärarinnor som liten), och nu så... var hon bara den här tunna lilla späda äldre damen med världens bredaste leende!

Jag fick iaf hennes visitkort, för hon insisterade på att få veta när (fast jag rättade henne några gånger med "OM") jag får min bok utgiven så hon kan köpa ett exemplar... Hon MINDES tillochmed det om mig.. att jag hittade på historier, hade vild fantasi och kom och visade henne mina småberättelser jag skrev som barn! Ujujuj.

Gårdagen var väldigt bra. Hela familjen var samlad (utom äldsta systern) hemma hos ma&pa. Det lektes med småbarnen, bars grejjer (då föräldrarna ska renovera hallen), åts god mat och var allmänt trevligt!

Jag & bröderna gick på bio på kvällen för att se "2012". Den filmen ska man verkligen se på bio! Älskade ungefär 90% av den, totalhatade de resterande 10% (sockersliskig medmänsklighet är en fin tanke, men så orealistiskt att det inte gör sig bra på film, och slutet gjorde mig skitsur). Men over all var den som sagt väldigt spännande och bra! Därefter åkte vi tillbaka hem till föräldrarna och åt en kanongod middag med fläskstek, ris och gudomlig sås.

Nyss ringde mamma och frågade om jag ville följa med henne på teater ikväll, och självfallet ville jag det! Teater går jag otroligt sällan på, men det är sååå mysigt och absolut skitkul när det är en komedi :) Vi ska se "Plaza Svit" med Lill Lindfors!


Det är lustigt.. mitt gamla jag ville aldrig gå ut. Hittade alltid på ursäkter för varför jag inte kunde följa med osv. Numera tackar jag Ja till det mesta, och det känns sååå bra ;) Live a little - Laugh a little

Idag åkte jag hem till föräldrarna för att umgås med dom & bröderna samt hjälpa till med smågrejjer. Det blev kaffedrickande, ändlöst babbel, hoppackning av porslin samt lite dataspelande med äldsta brodern. Tanken var även att gå på bio på kvällen vilket inte blev av, så om det hinns ska vi ta det tidigt imorn eftermiddag istället.

Mamma bjöd på hasselbackspotatis med gås och anka (!?) haha. Måste säga att de enda fåglarna som verkligen faller mig i smaken är kyckling och kalkon, mörkt kött är inte min grej helt enkelt. Men med tanke på att min mamma säkert skulle kunna få en skosula att smaka himmelskt så lyckades hon självfallet även laga till dessa mörk-köttade fåglar på ett vis som föll mig i smaken.

Nu är mitt nya skrivbord & soffbord på plats också! Ska röja upp och ställa alla småsaker på sin rätta plats om nån dag, sen slänger jag upp bilder på hur snyggt det blev ;)

Ps. Hade ingen ork att styla håret idag, så jag lät mina naturliga lockar pryda huvudet istället. Kände mig skitsöt ända tills pappa började skratta och sa "Nämen Debbie! har du gått och skaffat dig klimakterie-krull?!"


Tydligen var det en frisyr medelålderskvinnor skaffade sig för att känna sig unga & hippa igen när pappa var i tjugoårsåldern.......

Hur ska man orka kämpa när ingen tror på en?

Jag minns för några år sedan.. varenda gång jag sa att jag skulle banta, träna eller på något sätt se till att gå ner i vikt så svarade folk, familj, vänner etc med ett "Okej". Och det var inte ens ett glatt stöttande "okej" utan mer som en suck, och sedan bytte de samtalsämne. Bara för att jag hade misslyckats säkert ett tjugotal gånger tidigare så trodde ingen längre på mig, och hade ingen ork att ens försöka.
Vad som var ännu värre var väl när man lyckades gå ner ca 5kg eller nåt, men ingen tyckte att det var någon rejäl prestation. Man måste ju börja nånstans, och om folk då skjuter ner en för att man inte varit tillräckligt bra tillräckligt snabbt så känner man sig ju totalt värdelös!

Nu är det ju inte andra människors skyldighet att tro på någon som bara snackar och aldrig tar itu med saker (för gud ska veta att jag själv blir urtrött på folk som pratar vitt och brett om förändringar men aldrig faktiskt tar tag i det), men alla BEHÖVER lite support.

När jag sa för 5 månader sedan att jag var klar med läsk, chips och godis för gott så kunde jag SE i folks ögon hur de tvivlade. Och det värsta av allt är nog hur många ÄN IDAG fortsätter att bjuda mig på godis. Efter 5 månader tror jag inte att de plötsligt "glömt" min nya livsstil, det känns som att de försöker gillra en fälla, och det känns VIDRIGT.

Men jag har lärt mig att i slutändan är det upp till mig, och oavsett om inte en enda själ tror på mig så kan jag klara saker ändå (turligt nog finns det dom som tror på mig idag, så jag är inte ensam -men jag har varit otroligt många gånger).

Detta ligger mig varmt om hjärtat, främst för att i mitt och i andras fall är det kanske inte just bantning eller godisförbud man behöver mest stöttning igenom. Jag känner endast ett fåtal som inte någon gång haft en kris, depression eller något annat livsomvändande som de behövt stöd för att ta sig igenom. Och varenda gång någon utav dom säger att folk inte tror på dom, så blir jag ledsen.


Jag har själv misstrott folk som försöker förändra sig till det bättre, och oftast inte tänkt mig för när jag viftat bort deras prat för att jag inte orkat lyssna. Alla behöver NÅGON som tror på en förutom en själv. Lägger in nedanstående bild/text, då jag tycker att det är så vist sagt.


Med det sagt. Nu är jag hemma i Jönköping.
Charlie är så lycklig att hon purrat oavbrutet de 3h vi hittills varit hemma. Själv kan jag knappt bärga mig, jag vill bara kasta mig i min fulsnygga 60tals-soffa och tappa medvetandet tills imorgon bitti. Imorgon ska det inhandlas skrivbord, och antingen imorn eller lördag ska jag ge mig ut på jakt efter ett nytt soffbord. JAG ÄR SÅ LYCKLIG ÅT ATT VARA HEMMA IGEN! Jag firade genom att äta lite blomkålsgratäng & Charlie firade med en oliv.

Sov gott!

Haha. Jag har gått runt med planeringen "På fredag/lördag åker vi hem till Jönköping, åsen åker bröderna hem till örebro på söndag/måndag" i huvudet, men idag berättar Simon att vi tydligen ska åka imorgon eftermiddag, samt att de ska åka tillbaka redan på lördag eftermiddag? Happ. Har för övrigt haft det så trevligt att jag har börjat smida lite planer på att åka upp hit efter jul igen (eller också nån gång i Jan/feb).

Kom precis in från midnattspromelurven som blev ovanligt lång inatt (2 timmar typ). Så nu är jag rejält mör och go i kroppen. Ska bara varva ner lite, få upp värmen och sedan sova. Det snöar som bara den häruppe!

Jag minns hur det var att vara 8 år gammal och vilja se filmer med 11årsgräns, jag minns hur det var att vara 11 och vilja se filmer med 15årsgräns. Jag minns hur det var att vara minderårig och dricka trots att lagen sa annat. Jag minns exakt hur frustrerande det kändes, och jag minns att jag tyckte dessa åldergränser var onödiga och larviga.

Nu är jag snart 22, och har börjat inse VARFÖR det finns åldersgränser. När jag får barn kommer inte mina 10åringar att få se filmer med blod, våld och sex. Allt har sin tid, och barndomen är redan kort som den är, så att förkorta den ytterligare känns hemskt.

Jag hade gjort mig redo för att försöka dra igång en diskussion (i en twilight blogg) kring VARFÖR de sätter åldergräns 15 på den kommande filmen New Moon som MÅNGA under 15 vill se. Men sen insåg jag... de här 10, 11, 12, åringarna har förmodligen redan läst böckerna som filmen är baserad på. Så vad kan de se på film som de inte redan läst?

Och är det bra egentligen? Att barn läser böcker med död, blod, fighter och sex i? Tyder det på att dom är mogna/intelligenta? Jag vet inte... ärligt talat tycker jag personligen att det är dåligt. Om de fantiserar om vampyrsex och blod... då har de börjat gå miste om barndomen på många sätt. (Jag är inte dum i huvudet och tror att barn är totalt oskyldiga och korkade. Jag tycker helt enkelt bara att barn ska få bilda sig en egen uppfattning samt kunna vara NYFIKNA så länge det går... inte läsa om brutalt vampyrsex som DEFINITIVT lär sätta spår)

Jag älskar Twilight böckerna... men dom är inget för barn helt enkelt.

Och att föräldrar låter sina barn läsa sådant förstår jag inte heller riktigt... inhandlar och läser barnen böckerna i smyg? Är föräldrarna kanske stolta över att deras barn ger sig på 400-600sidors böcker och därav struntar i vad boken ifråga handlar om... eller har jag världens mest konservativa syn när det kommer till böcker, filmer och barn? Ska barn sluta vara barn när de är i 10-12års åldern numera?

Jag tror jag slutade leka med barbie när jag var 12-13år. Och det var väl ungefär samtidigt som mina kompisar slutade leka också. Några få slutade kanske vid 11årsåldern.

Iof är alla olika och mognar olika fort... men jag tycker ändå inte att barn är mogna för vuxenvärlden bara för att de tror eller vill vara det. Regler, lagar och åldersgränser finns av en anledning. Tonåringar är rebelliska och okontrollerbara, det är en del av att bli vuxen. En process. Men en tioåring kommer aldrig i mina ögon vara en vuxen.


haha oj. hade bara tänkt skriva ett kort inlägg, men det här blev världens längsta svammel. Hoppas jag inte framstår som någon tråkig, gråhårig konservativ surkärring nu bara.


Ps. Kom att tänka på hur barn i krigshärjade länder t.e.x TVINGAS att växa upp fort... medan vi som har all möjlighet i världen att låta barnen förbli barn så länge dom kan... bara struntar i att låta dom vara just barn. Istället låter vi dom se på vuxenfilmer med våld, död och sex. Varför tar man inte vara på att vi har möjlighet att ge barnen den barndom andra barn berövas?

Jag har ritat min egen tatuering, och därför är jag väldigt kritisk mot mitt eget verk. Så jag beslutade mig för att försöka "fullända" den och få bort alla småfel jag sett i den. När jag var klar visade jag den första skissen för Frank, och sedan den andra.

Jag: Vad tycker du? Ser du att jag ändrat formen här, tagit bort det där... lite smådetaljer.
Frank: Hmm. Jo.
Jag: Men visst ser den nyaste mycket mer stilren ut?
Frank: Hmmmmmmm.
Jag: Tycker du inte?
Frank: Nej.
Jag: Va?
Frank: Jag tycker den första är mycket snyggare
Jag: Men Simon sa att den nyaste är MYCKET snyggare?
Frank: Det sa han bara för att han tycker om dig
Jag: ....
Frank: Och nu ska du inte börja grubbla över varför jag inte säger samma sak

Idag är det fars dag, jag & mina bröder ringde en glad pappa som just skulle sätta sig och äta rulltårta (: Trist att missa den här dagen, är alltid så trevligt med familjesammankomster, men det viktiga är att han hade det trevligt!

Utöver det är jag på VÄLDIGT gott humör, utan speciell anledning alls. Insett att det är kul att vara häruppe, för dels har jag umgänge dygnet runt, en nattpigg bror som släpar ut mig på långa nattpromenader (spela roll vilken tid på dygnet det är! Motion är ALLTID bra!), dels får jag skratta tills jag inte får luft (det blir så när 3 syskon som är helt från vettet vistas under samma tak), och tillsist så kommer jag verkligen uppskatta att vara ensam i min lägenhet lagom tills jag är hemma i Jönköping igen :)

På tal om det! Jag ser verkligen fram emot att komma hem nu! För dels så ska jag ÄNTLIGEN inhandla det där skrivbordet jag gått och suktat så efter, och den 17:e ska jag gadda mig! YEHA! Only only fun stuff!

Okej.. de där kärleksdrömmarna jag skrev om för några dar sedan kan slänga sig i väggen.... (Obs! Alla nämnda killar i den här drömmen har fått fingerade namn eftersom jag faktiskt känner/kände dom i verkligheten...... oh my god...)

Jag drömde att jag var tillsammans med Peter. Vi var väldigt kära, hade ett hus tillsammans på en liten gata och hade fått våra "lyckliga i alla sina dagar". Jag går rakt över gatan till vår granne Lars som står och meckar med sin bil. Han tittar upp och ler, och berättar sedan att han nu tänkt över saken och att jag ska få hans spermier så jag kan inseminera mig. Vi står och pratar och skrattar åt den lyckliga nyheten en stund, sedan får jag syn på hans kusin Damien som står några meter bort. Jag smyger genast dit och börjar kyssa och krama honom, för vi hade en hemlig kärleksaffär.

Senare åker vi till skolan (tydligen gick vi i högstadiet... trots att vi alla bodde i hus och var tydligt vuxna utseendemässigt). Där får jag syn på stackars Tony som springer runt och delar ut inbjudningar till en fest han ska ha. Alla skrattar och retas med honom, och meddelar att de absolut inte tänker komma. Jag tycker synd om honom och börjar umgås lite med honom för att han inte ska vara så ensam.

Helt plötsligt snabbspolas drömmen framåt flera år. Det är min födelsedag och jag har 2 stycken barn med Peter, fast Lars är den biologiska pappan. Det är två fantastiskt söta mörkhåriga pojkar. Min mamma svänger förbi och ger mig en present medan mina två barn hoppar upp och ner och frågar vad det är jag har fått.


..... ???!???!?!?!?!?!?!

Jag vill inte ens FUNDERA ÖVER vad mitt undermedvetna bearbetade inatt! Jag vet inte ens om jag vågar gå och lägga mig igen....

när man druckit 3 groggar och 4 glas vin blir man på tok för ärlig. dessutom tänker man för mycket.

Jag drömde...

Det börjar med att jag har blivit kär i en kille (en ej existerande kille dock..), och bara säger fel saker hela tiden. Det slutar med att jag försäger mig angående mina känslor, varpå han lägger benen på ryggen (att bli avvisad gör ont även i drömmar måste jag erkänna).

Senare beger jag mig till någon form av hyperkristet-sekt-läger och allting är väldigt rörigt och invecklat. Jag försöker få vänner, men lyckas bara få ovänner av någon anledning, och jag är så förvirrad att jag glömmer saker. Vi skulle t.ex. på cykelutflykt och jag hade glömt min cykel.
Sen dyker killen jag är kär i upp. Jag ber honom att gå eftersom han visat ganska tydligt att han inte känner något för mig, varpå han bara stirrar intensivt på mig och sedan kysser mig (seriöst, romantisk musik, rosenrött skimmer, fågelsång. Vilket moment det var!)

Efter en liten stunds mys så viskar han att han ska få ut mig (tydligen var jag som en fånge på det där lägret). Han sticker iväg, och när han kommer tillbaka är han plötsligt en väldigt ond vampyr (?!). Vi smyger i natten, kastar en skottkärra med räkor och fiskbete på de andra lägerdeltagarna, och han jäklas med en blondin och en brunett som försökte hindra oss från att gå.

När vi äntligen kommit ut ur lägret tar han med mig hem, och då visar det sig att han är skaparen till The Borg (för de som inte sett Star Trek serierna... The Borg är den mest onda rasen i universum. Totalt kallblodiga och utan känslor, hälften biologiska och hälften maskiner) och hans egna skapelser vänder sig mot honom och dödar honom.

Sen vaknade jag.

Ikväll ska vi bege oss hem till Franks kompis Anna på middag. Ska bli trevligt!

Idag är en dag då jag funderar över mänskligt beteende och vad som pågår inombords andra människor.

Någon som en gång i tiden värderade känslor, ömhet och tillgivenhet blir en hårdhudad filosof, någon som var egoistisk och självdestruktiv blir empatisk och börjar förändra sitt liv, en översocial blir eremit, en sadist börjar bry sig, en optimist blir pessimist...

Lika många bra människor förändras till det dåliga som att dåliga förändrar sig till det bra. Vad utlöser förändringarna, hur ofta är det självvalt och hur ofta händer det av slump?


Jag har alltid tyckt att jag varit hyfsat duktig på att gissa hur människor fungerar och resonerar, men när någon man en gång förstod ändrar sig, så famlar jag plötsligt i mörkret, och det gör mig frustrerad, så jag börjar gissa och spekulera hejvilt vad dennes beteende kan betyda. Jag känner mig helt paranoid.

Men iof har jag själv ändrats så ofantligt också. Kanske är det livets gång helt enkelt.

Min längtan efter närhet håller tydligen på att sabba min mentala hälsa fullständigt. Jag har börjat drömma drömmar varenda natt med samma tema: Kärlek.

Hur min hjärna lyckas vrida till mina drömmar på det här sättet förstår jag inte... och att drömmarna är så verkliga att känslorna jag upplevt får rejäla efterdyningar hjälper ju inte heller. Känns helt rubbat att gå omkring varenda dag och sukta efter killar som inte existerar, är hollywoodskändisar, gamla vänner/skolkamrater eller något annat.

Idag har jag suktat efter en gammal vän, igår suktade jag efter en fantasisnubbe, undrar vem jag kommer sukta efter imorn?

Nu är det måndag, och vi är klara med att hjälpa syster Louise med flytten. Den här veckan ska vi dock fortsätta slita, slappa och vara allmänna galningar som vi brukar vara.

Det finns ingen värme i den här lägenheten, så jag sover med sockor, tjocktröja och mina varmaste byxor, under ett tjockt täcke och med extra filt. Ispinnen Debbie här.

Idag åt vi ute och det var skitgott, utöver det har vi latat oss och jag har introducerat Frank för Spore. Han är numera besatt.

Suck. är uttråkad men har ändå så mycket att göra. Dålig kombo. Lär nog inte blogga jättemycket när jag är här, för det händer inte så dundermycket (som är värt att blogga om).

Well well. Kaffe, cigg å lite uppvärmda rester från restaurangbesöket nudå kanske...