Believe in Yourself

Hur ska man orka kämpa när ingen tror på en?

Jag minns för några år sedan.. varenda gång jag sa att jag skulle banta, träna eller på något sätt se till att gå ner i vikt så svarade folk, familj, vänner etc med ett "Okej". Och det var inte ens ett glatt stöttande "okej" utan mer som en suck, och sedan bytte de samtalsämne. Bara för att jag hade misslyckats säkert ett tjugotal gånger tidigare så trodde ingen längre på mig, och hade ingen ork att ens försöka.
Vad som var ännu värre var väl när man lyckades gå ner ca 5kg eller nåt, men ingen tyckte att det var någon rejäl prestation. Man måste ju börja nånstans, och om folk då skjuter ner en för att man inte varit tillräckligt bra tillräckligt snabbt så känner man sig ju totalt värdelös!

Nu är det ju inte andra människors skyldighet att tro på någon som bara snackar och aldrig tar itu med saker (för gud ska veta att jag själv blir urtrött på folk som pratar vitt och brett om förändringar men aldrig faktiskt tar tag i det), men alla BEHÖVER lite support.

När jag sa för 5 månader sedan att jag var klar med läsk, chips och godis för gott så kunde jag SE i folks ögon hur de tvivlade. Och det värsta av allt är nog hur många ÄN IDAG fortsätter att bjuda mig på godis. Efter 5 månader tror jag inte att de plötsligt "glömt" min nya livsstil, det känns som att de försöker gillra en fälla, och det känns VIDRIGT.

Men jag har lärt mig att i slutändan är det upp till mig, och oavsett om inte en enda själ tror på mig så kan jag klara saker ändå (turligt nog finns det dom som tror på mig idag, så jag är inte ensam -men jag har varit otroligt många gånger).

Detta ligger mig varmt om hjärtat, främst för att i mitt och i andras fall är det kanske inte just bantning eller godisförbud man behöver mest stöttning igenom. Jag känner endast ett fåtal som inte någon gång haft en kris, depression eller något annat livsomvändande som de behövt stöd för att ta sig igenom. Och varenda gång någon utav dom säger att folk inte tror på dom, så blir jag ledsen.


Jag har själv misstrott folk som försöker förändra sig till det bättre, och oftast inte tänkt mig för när jag viftat bort deras prat för att jag inte orkat lyssna. Alla behöver NÅGON som tror på en förutom en själv. Lägger in nedanstående bild/text, då jag tycker att det är så vist sagt.


Med det sagt. Nu är jag hemma i Jönköping.
Charlie är så lycklig att hon purrat oavbrutet de 3h vi hittills varit hemma. Själv kan jag knappt bärga mig, jag vill bara kasta mig i min fulsnygga 60tals-soffa och tappa medvetandet tills imorgon bitti. Imorgon ska det inhandlas skrivbord, och antingen imorn eller lördag ska jag ge mig ut på jakt efter ett nytt soffbord. JAG ÄR SÅ LYCKLIG ÅT ATT VARA HEMMA IGEN! Jag firade genom att äta lite blomkålsgratäng & Charlie firade med en oliv.

Sov gott!

Kommentarer
Postat av: Egoinas mamma

Efter att ha förändrats rätt mycket som person, eller rättare sagt "ha hittat den jag verkligen är", så tycker jag det svåra är att få folk att se "mitt nya jag". De pratar fortfarande med mitt gamla jag.., de bedömer mig utifrån det och bemöter mig utifrån det. Jag tror det samma kan vara när man går mycket ner eller upp i vikt, det tar lång tid innan man bemöts för den man har blivit och inte den man är.



God morgon! :D

Postat av: Alexandra

väldigt bra inlägg :)

2009-11-13 @ 12:32:58
URL: http://aleksandran.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback