deborah

Alltså, under hela min tonår så trodde jag inte att jag någonsin skulle behöva ge mig ut i singeldjungeln igen, jag funderade inte över dejting-regler eller vad man behöver tänka på att vara och inte vara etc. Och i sociala situationer körde jag alltid min egen grej och det gick skitbra, antingen tyckte folk om mig eller inte, svårare var det inte. Men plötsligt dök det upp en massa "regler" i takt med att man blev äldre...

I flera månader har jag gått runt med en klump i magen och känt mig som en defekt produkt. Jag har grubblat fram och tillbaka hur jag ska kläcka ur mig olika saker när jag väl träffar någon, hur fanken jag ens ska börja förklara varför jag inte jobbar t.e.x. Framförallt har jag funderat över hur lång tid jag skulle vänta med att berätta något sådant, och vad för vit lögn jag skulle dra undertiden.

Men så har jag börjat fundera... Varför ljuga det första jag gör?

Om jag träffade en snäll och fin kille jag blev intresserad av och började dejta, och sen efter 3 veckor (eller ännu värre, några månader!) så kläcker han ur sig något om sig själv han tidigare sagt något helt annat om, alltså ljugit om från början... då hade jag blivit arg tror jag. Det skulle känts som falsk marknadsföring, som att jag dejtat någon annan än den han utgett sig för å vara.

Sååå... Jag tror jag ska sluta ojja mig över dessa invecklade sociala regler, och folk som råder mig att hålla truten eller ljuga för att inte "skrämma iväg" folk. För det är väl bättre att de får en chans att springa på direkten, än att man först ska "lura" dom att stanna, för att senare släppa bomben. Och för att inte tala om att man säkert kan såra genom att göra så.

Nu har jag redan erfarenhet av några som lagt benen på ryggen, och visst gör det ont, men förhoppningsvis dyker det upp någon som uppskattar att jag är ärlig redan från början. Det måste ju helt enkelt finnas dom som ser potential hos mig, istället för ett hopplöst fall. Alla människor har brister, men jag har märkt att väldigt många ljuger eller förnekar dom aspekterna av sig själva av ren vana, något jag aldrig riktigt kunnat... Fast visst hadet varit skönt iof. Då hade inte hela den här grejjen gnagt så vansinnigt i mitt huvud.


Nu blev detta inlägget ganska intimt, men det struntar jag i. Har gått runt i flera år och försökt anpassa mig efter omvärlden, lära mig spela efter andras regler osv. Till viss del har jag ju redan blivit mer självständig och ser främst till mig själv, men just det här sociala spelet alla kör med... det ger mig fortfarande magont för jag förstår verkligen inte spelreglerna. Och just ärlighet verkar vara det mest invecklade, för alla vill att man ska vara ärlig och inte ljuga, men de senaste åren har jag fått höra om och om igen att jag absolut borde ljuga i den eller den situationen. Ljuga suger, det tänker jag inte göra mer nu. Det har inte kommit något gott ur det hittils ändå.

Men självfallet kan man kläcka stora grejjer varsamt, och kanske dra den korta enkla versionen första gången man ens tar upp något ganska stort om sig själv. Då har man sluppit ljuga, och OM personen är intresserad av att höra mer lär ju denne fråga vid ett senare tillfälle, och om inte så behöver dom inte lyssna på en långdragen version som gör dom obekväma i ens sällskap.

Takt och ton kan faktiskt gå hand i hand med ärlighet varar längst.