Strödda tankar
DAGENS GNÄLL
Jag har gått runt hela dagen och varit skitsur över blåsan jag fått längst ut på tungan. Den vägrar försvinna och sabbar allt kul för mig just nu.
Jag har en extra stark "det-suger-så-jävla-hårt-att-vara-singel"-dag. JA det är skönt att bara behöva bry sig om sig själv, ta hänsyn till sig själv, slippa göra sig snygg, eller slippa laga middag ifall man inte har lust. MEN DET SUGER likförbannat. Jag är inte gjord för att vara ensam helt enkelt. Vart i världen finns snälla, trygga och intressanta killar egentligen? Har bara stött på/känner ett fåtal genom mitt liv, varför är dom så sällsynta?
Just nu vill jag koka kaffe, men min blåsa gör sig påmind och därför brottas jag med mig själv. Bli glad av en ångande kopp härlig svart vätska, eller kvida över blåsan så fort jag dricker något?
Jag vill fuskstäda, men om jag gör det så försvinner pressen att städa ordentligt imorgon.
Å ANDRA SIDAN....
Känner jag mig hyfsat glad. Jag har insett hur mycket jag ändrats (utöver vikten jag jämt tjatar om). Jag har liksom.. börjat sätta mina egna önskemål i första rummet för första gången sedan jag var 12 eller nåt. Jag tar inte hänsyn till vad andra vill att jag ska göra, tänka, tycka eller se ut. Nu låter jag mig själv vara den jag är.
Jag basunerar ut att jag tycker det är orealistiskt att leva efter en religiös bok skriven av människor för tusentals år sedan, men jag vågar också säga att ateister är fantasilösa! Jag vågar säga högt att jag inte tycker män och kvinnor är likadana alls (trots att det blir ramaskri och jag närmast skulle kunna bli kallad manschauvinist för mina åsikter). Jag vågar chansa och förlora snarare än aldrig försöka, jag vågar göra bort mig utan att världen faller samman. Jag gör vad jag vill med min kropp och stänger öronen för protester. Jag jagar mina drömmar trots att flera så snällt påpekat vilken lat samhällsparasit de tycker jag är.
Hoho. jag blir eldig när största delen av dagen ägnats åt griniga tankar tydligen :D
Nu ska jag koka kaffe, bränna sönder min tunga och börja skriva. Ciao!
Jag har gått runt hela dagen och varit skitsur över blåsan jag fått längst ut på tungan. Den vägrar försvinna och sabbar allt kul för mig just nu.
Jag har en extra stark "det-suger-så-jävla-hårt-att-vara-singel"-dag. JA det är skönt att bara behöva bry sig om sig själv, ta hänsyn till sig själv, slippa göra sig snygg, eller slippa laga middag ifall man inte har lust. MEN DET SUGER likförbannat. Jag är inte gjord för att vara ensam helt enkelt. Vart i världen finns snälla, trygga och intressanta killar egentligen? Har bara stött på/känner ett fåtal genom mitt liv, varför är dom så sällsynta?
Just nu vill jag koka kaffe, men min blåsa gör sig påmind och därför brottas jag med mig själv. Bli glad av en ångande kopp härlig svart vätska, eller kvida över blåsan så fort jag dricker något?
Jag vill fuskstäda, men om jag gör det så försvinner pressen att städa ordentligt imorgon.
Å ANDRA SIDAN....
Känner jag mig hyfsat glad. Jag har insett hur mycket jag ändrats (utöver vikten jag jämt tjatar om). Jag har liksom.. börjat sätta mina egna önskemål i första rummet för första gången sedan jag var 12 eller nåt. Jag tar inte hänsyn till vad andra vill att jag ska göra, tänka, tycka eller se ut. Nu låter jag mig själv vara den jag är.
Jag basunerar ut att jag tycker det är orealistiskt att leva efter en religiös bok skriven av människor för tusentals år sedan, men jag vågar också säga att ateister är fantasilösa! Jag vågar säga högt att jag inte tycker män och kvinnor är likadana alls (trots att det blir ramaskri och jag närmast skulle kunna bli kallad manschauvinist för mina åsikter). Jag vågar chansa och förlora snarare än aldrig försöka, jag vågar göra bort mig utan att världen faller samman. Jag gör vad jag vill med min kropp och stänger öronen för protester. Jag jagar mina drömmar trots att flera så snällt påpekat vilken lat samhällsparasit de tycker jag är.
Hoho. jag blir eldig när största delen av dagen ägnats åt griniga tankar tydligen :D
Nu ska jag koka kaffe, bränna sönder min tunga och börja skriva. Ciao!
Kommentarer
Postat av: Em
Jag vet inte hur länge du har varit singel, men för egen del behövde jag nog hela 4-5 år som singel för att riktigt hitta mig själv. Nu var utgångspunkten rätt dåligt så antagligen var det därför det tog sån tid. :D
Att längta efter någon är naturligt, men jobbigt, jag försöker trösta mig med att när man är sambo så längtar man andra hållet ibland. ;)
God morgon!
Postat av: Em
Sv: Hade en uppväxt som inte var så där.. och sen gick jag i väggen så det sjöng om det för drygt 10 år sen. Var sjukskriven i 4-5 år, tror jag det var. Men utan detta hade jag inte uppskattat livet som jag gör!! ;)
Trackback