Förhoppningar & Drömmar
Hela uppväxten blev man ibankad att man måste vara realist och välja trygghet framför riskfyllda äventyr (men självfallet har det alltid funnits ett fåtal människor som uppmuntrat till motsatsen). Så jag gick runt och intalade mig tills jag var ungefär 18 att jag skulle skjuta undan alla naiva drömmar och istället satsa på en utbildning alternativt ett alldagligt svensson jobb.
Men sen visade det sig att det inte riktigt var så lätt för min del, och det kändes som att hela livet slogs i spillror. Som att jag var dömd att leva ett halvdant liv framöver. I två år gick jag runt och önskade inget hellre än att bara kunna göra det alla andra gör, att leva ett typiskt normalt liv enligt samhällsnormen. Men den önskan slog ju inte in.
Så nu sitter jag här med två nya drömmar. Den ena är att en dag klara att åtminstone jobba halvtid, eller hitta ett jobb som jag klarar av utan problem. Men den främsta drömmen är att kunna livnära mig på det jag brinner för.
Fast då frågar den där lilla envisa rösten (den som manat mig hela livet att leva som andra lär) mig hur dum jag egentligen är. Hur djupt min naivitet ska kunna köra mig under bottnen.
Så än en gång frågar jag mig själv, om jag ska försöka hoppas på att förverkliga mina drömmar, att slita med tårar, svett och blod tills jag utforskat varenda liten möjlighet till att lyckas? Eller om jag ska lägga drömmarna på hyllan och istället kämpa för att anpassa mig efter ett samhälle jag uppenbarligen inte passar in i?
Just nu fortsätter jag hoppas. Jag är ovillig att ge upp mina drömmar. Men jag är rädd att det kommer en dag då jag blir tvungen att lägga dom på hyllan vare sig jag vill eller ej.
Ps. Folk frågar mig om mitt ex hela tiden. Frågar vad han gör och hur han mår. Om jag har kontakt med honom. Om en månad har jag varit singel ett helt år, men folk fortsätter fråga ändå. VARFÖR? Alla har ju så sakteliga erkänt under det gångna året att de hela tiden tyckt att jag borde gjort slut betydligt tidigare än jag gjorde. Så varför är dom mer upphakade på det förflutna än vad jag är?
Jag tror att man endast kan bli riktigt bra på det man drömmer om, sen kan drömmarna ändra sig genom livet och man får nya möjligheter. Jag försökte också leva efter förnuftet tidigare, men det gjorde mig bara motlös. De drömmar som har visat sig inte gå i uppfyllelse eller inte har fungerat (till ex äktenskap) har jag accepterat. Det kan handla om att jag har gjort fel val, hanterat situationen fel eller annat. Det viktiga är att inte bli bitter, men ta tag i andra och/eller nya drömmar. Går en dröm i uppfyllelse hamnar man också i sitsen att man inte har en dröm längre och då får man OCKSÅ ta tag i nya drömmar. Våga leva, våga göra som du känner för, den enda som kan förlora är du, men vad förlorar du? Jag tror att den som förlorar i slutändan är den som aldrig försökte..
PS! Svara med "Jag vet ej" eller "Jag vet ej, men jag kan ringa och fråga?". Alternativ 2 är bäst, då frågar de antagligen inte igen..
Sv: Jag vet inte riktigt vad som inspirerade mig till dagens inlägg, det var nog mest att tankarna spann vidare på gårdagens.. Det händer rätt ofta att mina inlägg håller en röd tråd utan att jag egentligen menar det.
Jag har ett x som jag håller mig långt ifrån. Jag är svag för han, men precis som du har det, han är inte alls bra för mig. Vi har inte ihop så jättelänge, så som tur är får jag inga frågor.