Kändisskap
Den HÄR artikeln tycker jag är intressant (om den nu är sann, vilket man aldrig vet med tanke på hur mycket skit aftonblaskan skriver utan att ens dubbelkolla källan...)
Jag föreställer mig att majoriteten av artister ger sig in i branschen med hopp om att kunna livnära sig på det de älskar att göra, inte för att bli hollywoodkändisar som knappt vågar gå utanför dörren.
Jag undrar hur det känns? Att gå från helt okänd och nästan impopulär till världens mest eftertraktade människa? Blir man först glad och får en känsla av bekräftelse? När blir det övermäktigt och får en att bli folkskygg istället? I vilket fall måste det vara ett rent helvete.
Undrar om det finns raka motsatsen? Skådisar som blir äckligt självkära av sitt kändisskap? Och vad är bäst/värst? En skådis som slickar sin egen spegelbild eller en skådis som kastar pil på sitt eget ansikte?
Jag föreställer mig att majoriteten av artister ger sig in i branschen med hopp om att kunna livnära sig på det de älskar att göra, inte för att bli hollywoodkändisar som knappt vågar gå utanför dörren.
Jag undrar hur det känns? Att gå från helt okänd och nästan impopulär till världens mest eftertraktade människa? Blir man först glad och får en känsla av bekräftelse? När blir det övermäktigt och får en att bli folkskygg istället? I vilket fall måste det vara ett rent helvete.
Undrar om det finns raka motsatsen? Skådisar som blir äckligt självkära av sitt kändisskap? Och vad är bäst/värst? En skådis som slickar sin egen spegelbild eller en skådis som kastar pil på sitt eget ansikte?
Kommentarer
Trackback