deborah

Det är lustigt... Jag vill upprätthålla min moral, vara finkänslig, alltid tänka på konsekvenserna av mina handlingar och val. Jag oroar mig för andra, jag vill inte såra någon, jag kan tillochmed önska någon lycka trots att jag är fylld av vrede eller känner mig sårad.

Jag vill tro att jag är en bra människa i själ och hjärta.
Så jag försöker verkligen att inte vara ledsen eller arg, jag försöker glädjas åt andras lycka. Men ibland är det väldigt svårt. Som nu.


Jag brukar prata om slutgiltighet, och till min stora förvåning blev jag inte ledsen när jag fick det svart på vitt, slutgiltigheten. Jag blev först förvånad, sen glad. Lättad tillochmed. Något jag oroat mig för var bara hjärnspöken.

Nu är jag knäckt. Nedbruten. Jag fick veta mer än jag velat.
Man gör inte sådär. Man gör det helt enkelt inte.

...Jag kan inte ens skilja på ifall jag är helt jävla asförbannad eller så sårad att jag vill lägga mig ner och grina.

Fyyy fan. Fy jävla i helvetes fan.


Finkänslighet är fanimig bortslösad. Varför bry sig om andras känslor när de inte tvekar en sekund att krossa och spotta på ens egna? Varför ska jag ens bry mig? Varför ska jag ens överväga hur andra kan må av mina handlingar?

Fy fan.

Jag har en ganska underlig down-period just nu. Jag är rastlös och uttråkad, men så fort jag försöker göra något enbart KUL (typ spela dataspel eller något annat tramsigt) så tappar jag suget innan jag ens hunnit starta spelet. Det känns som att jag kommer döda tid utan att ha fått skratta eller leva. Resultatlöst. Icke-produktivt. Sånna ord dyker upp i huvudet på mig.

JAG VILL GÖRA NÅT! Gud så frustrerad jag är. Men samtidigt, har fått erbjudanden om att både fika och gå ut på krogen, men eftersom jag är sjuk och därmed också jävligt hängig så har jag ingen ork att socialisera. Kanske är därför jag är så rastlös, huvudet vill men kroppen orkar inte?


Just nu sitter jag och funderar över om jag orkar leva på knäckebröd en månad, jag har nämligen ÄNTLIGEN hittat ett klädföretag som säljer kläder jag gillar, istället för det helt cepiga modet som dominerar majoriteten av affärer idag. Småblommigt i sommar? No danke.

Men det är inte specifikt sommarkläder jag är ute efter, utan kläder överhuvudtaget. Nu har jag vuxit ur min garderob och det känns aningen trist att allting sitter så illa. Frågan är om jag ska lägga band på mig tills jag gått ner de sista 3-6kilona...


Ttss.. Jag som hatat att köpa kläder i flera år nu. Jag hatar iof fortfarande att köpa kläder, främst för att det är dyrt, men dessutom för att det är besvärligt att hitta kläder. Det är så mycket bekvämare om man har en fullsmockad garderob med kläder i rätt storlek så man slipper letandet. Jag löper nog ingen risk för att bli shopaholic iaf..

Ps. Dundermegakvaddat dygn igen. Yiipiekayay!

Inatt fick jag en helt ny bokidé. En story som helt enkelt inte kan vävas in i boken jag skriver just nu, eller dess efterföljare. En helt ny idé till en helt ny bok.

På ett sätt är jag jätteglad, glad att jag fortfarande får idéer. men på ett annat sätt är det skitjobbigt att min hjärna redan passerat min aktuella bok och nu vill börja på en ny. Det är tröttsamt att jag aldrig kan slutföra något jag påbörjat.

Jag lovade mig själv att inte ge upp förrän min bok var klar. Att jag INTE ska börja på nya projekt och bara lämna efter mig ett spår av halvfärdiga skriverier.

Så nu grubblar jag på om jag kanske kan skriva på mer än en bok åt gången.
Kanske är det lösningen?

Skit och mögel också...

Vaknade upp och insåg snabbt att så fort jag försökte prata så kom det bara ett kraxande läte följt av en dundrande smärta i halsen. Kastade mig dock iväg till tiden jag hade hos sjuksköterskan för viktkoll, blodtryckskoll samt ifyllning av lite papper. Turligt nog sprang jag in i min arbetsterapeut i samma veva och hon bokade om min tid så fort hon hörde mig försöka kraxa fram ett "hej". Sen ställde jag in allt annat jag hade inplanerat idag...

Jag kunde inte svara kassörskan ordentligt när hon började prata med mig, busschauffören hörde inte vad jag ville när jag förtvivlat viftade med pengar och kraxade att jag ville ladda kortet, och när jag var 20m ifrån mitt älskade varma hem så kanar jag på ändan nerför en utomhustrappa och får köldskadad rumpa.

Det enda jag egentligen velat göra idag, är lite idéskapande till min bok. Vet PRECIS vartifrån jag kan hitta skitbra inspiration, problemet är att jag behöver kunna PRATA för denna uppgift. Skitbra.


Nej nu ska jag bädda ner mig och försöka sova, är heeelt slut...

Ps. Jag tror faktiskt att jag är lite av en idiot. Eller, jag känner mig lite som en idiot rättare sagt.

Happ, förkylningen är på bättringsvägen, halsen blir bara värre och värre dock. Idag tappade jag nästan rösten helt och hållet. FUN TIMES!

Idag åkte jag hem till mami och papi för att umgås, tvätta (älskar att våldsgästa deras tvättstuga en hel dag!) och städa litte granna. Imorn ska jag upp tidigt i ett ärende, därefter hem till mami där även syster yster med lillskruttan kommer vara. Mer umgänge och ytterligare en stunds städning.

Jag hatar min handväska. Jag har aldrig brytt mig om handväskor, och jag förstår inte alls dagens moderiktiga handväskor. Har hittills inte hittat en enda som faller mig i smaken, BUT I NEED ONE! Man kanske skulle besöka myrorna och se ifall dom har ett lite roligare utbud?

oooh.. nu blev jag verkligen skitsugen på att åka runt i secondhand butiker och leta väskor, samt några andra saker... hinner jag en snabbis till myrorna imorn på förmiddagen kanske? HMM.

Nej, nu ska jag suga på en giftpinne och sedan kasta mig i säng. Ska ju upp tidigt som sagt!


Ps. Jag har väääärldens bästa mamma. Hon har stickat en SUPERGOSIG halsduk till mig, och ska senare sticka en matchande mössa. Hur lyckligt lottad är inte jag då?

Alltså... jag hänger verkligen inte med i tiden. Jag vet fortfarande inte vad hälften av olika slags smileys och fortkortade engelska uttryck på internet står för. Jag förstår mig inte på dagens mode eller frisyrer, att dagens fjortisar numera kallas "emo" och ska vara någon korsning mellan Marilyn Manson och nallebjörnar gör mig karusell-snurrig, för att inte tala om diverse politiskt korrekta termer vi helt enkelt måste anamma för att inte bli påhoppade så fort vi yttrar en åsikt.


Idag tröttnade jag efter att ha läst frasen "That's what she said" säkert hundra gånger på en skämtsida. En fras jag stött på SÅ många gånger, och aldrig fattat vad det roliga var. Så jag googlade, och nu vet jag.

Undrar hur många år min gamla själ föryngrades efter denna nyfunna kunskap?

Tänk, att alltid blir man stämplad. Som liten var jag tjocka pojkflickan som var kristen, i tonåren var jag den kaxiga och bråkiga bruden (egentligen var jag inte alls särskilt badass, men går man i en skola där alla sjunger halleluja varje morgon så krävs det inte mycket för att bli kallad till rektorn direkt..), och jag vet med mig att jag fått betydligt fler stämplar än så beroende på hur folk lärt känna mig.

Människor förändras. Saker förändras. Livet går vidare. Man kan inte haka upp sig på det förflutna och leva därefter. Livet är här och nu, och det är kort.

Mycket tankar i huvudet inatt. Vissa privata tankar, andra tankar kring Linda och hennes metafor för att livet är ett torn som behöver stadig och stabil grund. Ytterligare några frustrerade/misstänksamma tankar riktade till vågen, för nu börjar jag tro att den gått sönder faktiskt.


Men i vilket fall så känns det som att kvällen fick ett riktigt bra avslut, nu ska jag ta mig en cigg och sedan ska jag sova som en gris.



Ps. Väldigt sent nyårslöfte till mig själv: Lev mer, tänk mindre, och låt saker få ta sin tid. Nu är det typ 5 pers som sagt det till mig den senaste månaden, får nog inse att dom faktiskt har rätt.

Jag följer 14 olika tv-serier, och det finns ytterligare 10st eller nåt som jag sett färdigt (eftersom de inte sänds längre). Det funkar när man inte har ett jobb eller skola att gå till. Och nu när jag är sjuk och orkeslös (aka; vill inte gå utanför ytterdörren) är det PERFEKT att glo på tv-serier hela dagarna.

Just nu har jag beslutat mig för att se hela Buffy serien, sen kom jag på att den fick en spinoff kallad Angel, så den ska jag också se. Fast heeelt ärligt hade jag hellre velat läsa en bra bok. Synd att jag totalsabbade ekonomin förra månaden så jag inte har råd med livsnödvändiga ting såsom böcker.

Natten ilands-dilemma är huruvida jag ser ut som en tant i ålderkris med mitt självlockiga hår, eller ifall det är snyggt? Eftersom jag inte förstår modet alls nuförtiden känns det som ett mysterium....


Ps. Känns som att min sjuka hängighet påverkar min sociala sida. Känns som att jag försummar några av dom bästa. Not good. Får bättra mig! Sjuk eller inte!

Ujuj. Fick som sagt systersonens baciller, två dagar senare kände jag mig på bättringsvägen, men fyra dagar senare (igår) så kände jag mig väldigt hängig. Hällde i mig kaffe och medicin, och kastade mig ut på bio (för hallå, förkylningen/halsontet måste ju vara påväg bort?), men så vaknade jag imorse, och kände mig halvdöd.

Har ju varit hängig å trött ända sen en vecka tillbaka.. men nu har det slagit till med full kraft. Jag brinner upp... har gått runt hela vintern med dubbla lager kläder, men nu sitter jag här i shorts och t-shirt å brinner upp ändå. Sen känns huvudet tungt som ett cementblock också...

BUHUHUHU. Jag hatar att vara sjuk. Den här hängigheten tar kål på mig. I mitt huvud vill jag så mycket, men kroppen orkar ens nätt å jämnt röra sig till köket för att koka kaffe... :( Sen kan jag inte skriva heller. Huvudet samarbetar inte ett skit.

Ballongskalle, huvudvärk, halsont, rethosta, och dunderförkylning som orsakar andnöd.
This is SO not my day!

Hatar när det känts som att sjukligheten verkat vara påväg bort, när den egentligen inte ens slagit till med full kraft än. Det är precis som när man var barn och fick strumpor i julklapp, fast mycket värre.

Jag har inte blivit sjuk med såhär täta mellanrum sedan jag var barn... får man försämrat immunförsvar av näringsbrist? För det är den ENDA orsaken jag kan komma på... fy vad sur och irriterad och grinig jag är :(



Ps. Något glädjande jag upptäckte innan jag for iväg till örebro är att jag nu kommer i Mina skinnyjeans från när jag var 14! Dom var batikmönstrade, och SÅ tajta att jag nätt och jämnt kunde gå i dom. De är precis lika värdelösa att röra sig i nu som då, stela eländiga saker. Men det är kul att jag kommer i dom, passade på att prova min favorit-top från tonårstiden också; lila prickig härlig sak.

Pps. Min bror hävdar envist att man ska ta bort julpyntet det första man gör i januari. Kan det verkligen stämma? Jag som inte trodde man behövde ta bort det förrän snön smält bort? HEHEHE...

Nu är veckan snart slut! Jag åkte till min äldsta syster i örebro i söndags, stannade tills igårkväll. Jag trodde det skulle bli en slitsam vecka (damerna i vår lilla familj -alla förutom jag bör väl tilläggas- är nästan omänskligt hurtiga och allting ska helst vara klart igår) men så blev det inte.

Jag är såååååå smart. Jag har som sagt ANINGEN svårt att hitta min "start knapp".... så jag har inte packat.

Så... Gissa vad jag gör just i detta nu, butter grinig & trött? haha.

Nåja. Är lika bra att jag bara får sova några få timmar. Ska ju bo hos syster och där kan jag ju lova att det är TIGIGA mornar som gäller och TIDIGA nätter. Lär somna ofantligt gott imorgon kväll.

Men det ska faktiskt bli skönt att få komma bort lite, få miljöombyte, och det är alltid trevligt att träffa syskonen jag träffar så sällan, för att inte tala om systersonen Albin. Så sent som i somras var han nästan rädd för mig (för han känner mig ju inte så väl faktiskt), men nu sist vi var där så skulle han busa och kramas hela tiden. Myskille :)

Alltså.. eftersom jag inte längre vaknar av NÅGON av mina väckarklockor (har tre stycken, och ingen av dom lyckas släpa mig ut ur sömn-världen...) så brukar jag alltid ringa päronen kvällen innan jag MÅSTE upp i tid till något. Och varenda gång päron-väckarklockan ringer... så blir jag sååå arg över att jag inte kan övertala "den" till att snooza en stund.

Faktum är att pappa verkar fullkomligt älska att ringa och väcka mig, för han pratar i en halv evighet och retas till tusen tills jag ger upp och faktiskt stiger upp. Undrar om det var såhär man skulle bete-o-känna sig som tonåring? För DÅ kom jag minnsann upp, DÅ vaknade jag alltid av väckarklockan. Kan detta vara någon fördröjt pubertetskoma jag hamnat i?

Nåja. Lika bra att jag är uppe. Har hunnit dricka en halv kopp kaffe, så nu är det bara att fräscha upp sig och sticka iväg. Imorgon ska jag ta sovmorgon (YAY!), men dagen kommer vara fullspäckad med städning, packning osv inför söndagen. Not so much fun.


Facebook alltså.... Hade skrivit "Är inte livet alldeles alldeles underbart? (:" igår, och vad möts jag av för reaktion?: "Vad har hänt?". Vi måste verkligen leva i ledsna tider, om man behöver en specifik anledning till att älska livet!


Jag är en fegis och har väl aldrig gjort något äventyrslystet i hela mitt liv? Andra åker utomlands å jobbar, hoppar fallskärm, bungyjump, och tja allmänt, LEVER. Jag sitter här i min lilla vrå och skriver på min bok. Jag är en riktig våghals eller hur? ;D

Och bäst sinne för humor?? Haha. Jag har fått höra hela mitt liv att jag har så DÅLIG humor. Varenda gång jag försöker säga något kul/klyftigt i gensvar så står folk som frågetecken. Det enda jag är sämre på än komik är nog metaforer. Mina metaforer får folk verkligen att klia sig i huvudet!

Dock älskar jag snuskig och morbid humor. Oh yes. Men då är det ju frågan om ÅTERBERÄTTADE skämt och historier. Hm. Har man bra humor för att man GILLAR samma humor som andra kanske?

nej nu ska jag sluta facebook-analysera. Jag känner mig lite fejjan-skadad faktiskt.

Adios!

Härlig härlig dag. Försov mig självfallet och fick panikduscha - panikkläpåmig - panikborstagaddarna - paniketc. Tur att lilla Sofie har sånt tålamod! Min värld skulle vara en så mycket gladare plats om fler hade så bra tålamod (jag vet att jag EGENTLIGEN borde önska mig en tillvaro där jag faktiskt kommer upp i tid, men det tänker jag icke göra för att sova är sååååå gottit).

I vilket fall så strävade vi omkring på stan, stannade på två olika caféer, drack kaffe och jag rökte säkert mig till ett par cancerlungor under allt traskande. Men det var en jättehärlig dag! Och så mycket att babbla om :)

Känns härligt att jag börjar återknyta vänskapen med så många här i stan!

Sååå.. fika å prat idag, arbetsterapeut imorn, nap-time på lördag (höhö), och örebro på söndag och en vecka framåt. Därefter vet jag inte vad som händer, men det känns som att jag inte lär få långtråkigt i februari iaf :)

Jag har suttit hela dagen och längtat efter sommaren. Jag vill promenera i solnedgången längs med stranden, jag vill sitta på min balkong och smälta bort, jag vill kunna skutta ut i sandaler och kjol, ta en cigg sittandes i sanden medan jag tittar på vågorna på vattnet...

VARFÖR ÄR DET SNÖ OCH KALLT UTE??? Buhuhu.

Saken blir inte bättre av alla underbara vår/sommarkläder som dyker upp i varenda klädkatalog... Har redan hittat ett flertal plagg jag hemskt gärna vill ha.



Nej nu måste jag lägga mig. Detta går inte. Ska ju för tusan träffa Sofie för en fika imorn, och sen har jag massor att göra innan söndag; då kommer Taxi Simon och hämtar upp mig till örebro :)

Nighty-night!

Jag får sånna underliga, men ändå skitbra skrividéer av de mest banala saker. Stod på min balkong och glodde på snön som virvlade omkring, sen kastade jag mig in framför datorn och skrev ett litet romantiskt stycke till boken.



Har förövrigt kommit på att skrivandet är ett sådant underbart sätt att bearbeta en massa snurriga tankar kring socialt sampel och personlighetstyper. Jag kan applicera mina observationer på diverse karaktärer och därmed få utlopp för mina personliga spekulationer.
(... märks att jag druckit 3 koppar kaffe och är redo att totalkvadda sängen snart).


Kom nyligen på att min seglivade skrivkramp med största sannolikhet berodde på följande:
När jag började skriva så isolerade jag mig och ville inte gå ut. Jag levde i min egen lilla ensamma bubbla och hade noll förhoppningar kring min egen tillvaro. Fantasin flödade då jag älskade min nya lilla fantasivärld jag skapat och kunde leva mig in i.

För några månader sedan började jag att leva ett eget liv igen. Jag gick ut, socialiserade och allmänt LEVDE. Detta resulterade i att jag började drömma och fantisera om saker jag ville skulle hända i MITT liv, och därför blev min boks universum litet och avlägset i mitt sinne.


Jag vet inte riktigt varför min skrivkramp äntligen börjat släppa. Jag är precis lika blåögd och naivt förhoppningsfull angående min egen tillvaro som tidigare... Kanske har jag på ett omedvetet plan hittat balans mellan min skrivfantasi och mina personliga förhoppningar?

Ps. Jag är lite irriterad på mig själv. Det känns som att jag gett två huvudkaraktärer heeelt fel namn. Dessvärre vet jag bara vad den ENA bör heta, den andra känns bara fel utan att jag har en susning om vad karaktären bör heta istället. Frustration deluxe.

Gonatt :D (Jepp, kvaddat dygnet igen. Dumma dumma jag)

uuuuh. Känner att jag verkligen vill sätta tänderna i lite nya böcker. Jag blir så rastlös av att kolla på tv, men aldrig när jag läser. Är lustigt egentligen.

Aaaaaallra helst vill jag läsa Bran Hambric. Och lustigt är det, för changern är inte alls i min smak, dessutom är det en bok för yngre tonåringar (jag gillar tonårsböcker, men de ska inte vara föööör barnvänliga heller). Jag tror jag suktar så efter den just för att författaren Kaleb Nation är ett år yngre än mig men redan fått sin första roman publicerad, och just har skrivit klart uppföljaren. Jag är så ofantligt impad och fascinerad över hans framgång. Muuust reeaaad!!! (Dessutom älskar jag hans humor, och som jag förstått det använder han sig flititgt av den i boken).

Därefter är det The Host av S. Meyer jag suktar efter. Av två anledningar: twilight böckerna är skrivna på ett sätt som verkligen fångar mig (ärligt talat så tycker jag hela konceptet med glittrande vampyrer och tonårspilska varulvar är ganska fjantigt, så faktumet att denna författarinna lyckats fånga mitt läsar-hjärta TROTS en sån storyline säger väl en hel del). Anledning nummer två är att hon själv säger att the Host är en sci-fi bok, för dom som inte gillar sci-fi. DET gör mig väldigt nyfiken! Nu gillar jag iof sci-fi så för min del hade det inte gjort något, men uttalandet väckte mitt intresse.

Och tillsist har jag blivit biten av vampyrhysterin. Som tidigare nämnt har jag ända sedan barnsben älskat vampyrer, men nu när dom är överallt så har jag blivit lite extra sugen... och tydligen ska dessa House of Night böcker vara så himla bra, så dom vill jag läsa igenom (hoppas bara innerligt att det inte är samma glorifiering som cirkulerade när Da Vinci Koden kom. URK. Vilken rörig dynga folk orkar läsa...)



Ibland känner jag mig ungefär mogen som en tioåring och lika djup som en vattenpöl. Medan andra grubblar över livets stora mysterier, läser psykologiska, religösa och djupa filosofiska verk så sitter jag och fantiserar om kärlek och äventyr, och böckerna jag vill läsa handlar om vampyrer, demoner, trollkarlar och annat barnsligt trams.

Jag får ju ofta höra att jag är klok, djup osv, men barnet i mig är nog mer dominant. Jag är ju inte naiv eller dum, men jag är en drömmare. Jag märker att en del höjer på ögonbrynen när jag t.ex. berättar vad för typ av bok jag skriver. Hade jag sagt att jag skrev en psykologisk deckare hade dom nog reagerat vääääldigt annorlunda.

Lustigt. Jag ÄLSKAR att jag är en drömmare, att jag har så vild och verklighetsfrämmande fantasi. Men ibland undrar jag om det kanske är en negativ egenskap i grund och botten? Ääääh. Jag kör på. Något som känns SÅ härligt kan ju inte vara dåligt ;)

FREDAG
Efter mycket om och men så träffade jag som sagt en gammal klasskamrat som jag gick ut med. Jag hade verkligen skitkul! Det var Ida från grundskolan jag träffade. Och jisses vad hon förändras! Var verkligen dunderkul! Och för en gångs skull så träffade jag någon från grundskoletiden som verkade GILLA att prata minnen! Hittils känns det som att ALLA vänner från mitt förflutna absolut INTE vill prata gamla tider... hm. Jag är mycket för minnen jag!

LÖRDAG
Seglivad dag med oväntat abrupt slut. Att promenera hem tvärs igenom stan mitt i natten är inte så lajbans. Speciellt inte ifall man ogillar att frysa. BRRRR. Jag var nästintill blå lagom tills jag kom in i genom min dörr.

SÖNDAG idag
Blev väckt av papi, kastade mig på första buss hem till han å mamsen. Dricker kaffe, kollar på tv, babblar as usual, blir bjuden på en sagolikt god middag, sen turbostädning :) Faster Birgitta & farbror Arne dök upp framåt kvällen också, det dracks mer kaffe och pratades begagnade möbler, bra promenadrutter osv.

Efter att Arne försökt peppa mig till att börja promenera runt rocksjön varenda morgon erkände jag lite motvilligt att jag har NOLL motionsrutin, och inte heller någon promenadkompis, då "erbjöd" sig snälla faster att släpa ut mig varenda eftermiddag på lite uppfriskande promenadrutter. Hoho. Känner mig lite lättad över att de ska resa utomlands så jag iaf har några veckor på mig att smälta det hela.

"Idag" (på måndag) ska äldsta syster Louise operera sig. Mamma har berättat en del kring hur operationen går till osv, så nu hoppas jag att det går bra och att hon inte har alltför ont efteråt. På söndag om en vecka åker jag till örebro för att spendera tid med henne, samt hjälpa till med lite vardagsbestyr som kommer vara svåra för henne att fixa.

Och i onsdags gjorde mamma en biopsi, och efter vad hon berättat så tycker jag väldigt synd om henne. Om det var fysiskt möjligt så skulle jag donera mina ben till henne, för hon skulle definitivt använda dom bättre än vad jag gör!


Utöver att jag oroar mig väldigt för vissa vänner och familjemedlemmar så känns livet bra. Jag tror jag börjar få lite ordning på mina prioriteringar även om det går i snigelfart, och jag börjar få perspektiv på saker och ting... Det finns på ett sätt så mycket jag vill skriva om i bloggen, men hindrar mig själv ifrån gång på gång. Har väl insett att jag helt enkelt behöver hålla vissa tankar för mig själv.

Nuuuu.. ska jag slurpa i mig den sista klunken kaffe (kände att jag hade för mycket blod i mitt koffeinomlopp tidigare!), och försöka SKRIVA :D Var just påväg att sätta mig att skriva tidigare ikväll, men beslöt mig för att hellre ta ett välkommet telefonsamtal och skriva efteråt istället!

Gonatten :)