deborah

Det är lustigt... Jag vill upprätthålla min moral, vara finkänslig, alltid tänka på konsekvenserna av mina handlingar och val. Jag oroar mig för andra, jag vill inte såra någon, jag kan tillochmed önska någon lycka trots att jag är fylld av vrede eller känner mig sårad.

Jag vill tro att jag är en bra människa i själ och hjärta.
Så jag försöker verkligen att inte vara ledsen eller arg, jag försöker glädjas åt andras lycka. Men ibland är det väldigt svårt. Som nu.


Jag brukar prata om slutgiltighet, och till min stora förvåning blev jag inte ledsen när jag fick det svart på vitt, slutgiltigheten. Jag blev först förvånad, sen glad. Lättad tillochmed. Något jag oroat mig för var bara hjärnspöken.

Nu är jag knäckt. Nedbruten. Jag fick veta mer än jag velat.
Man gör inte sådär. Man gör det helt enkelt inte.

...Jag kan inte ens skilja på ifall jag är helt jävla asförbannad eller så sårad att jag vill lägga mig ner och grina.

Fyyy fan. Fy jävla i helvetes fan.


Finkänslighet är fanimig bortslösad. Varför bry sig om andras känslor när de inte tvekar en sekund att krossa och spotta på ens egna? Varför ska jag ens bry mig? Varför ska jag ens överväga hur andra kan må av mina handlingar?

Fy fan.