deborah

Ibland händer det saker, som får en att vakna. Man märker tydligt när sådana ögonblick inträffar, för det känns ungefär som att man varit blind och plötsligt, för första gången kan se. Och man ser så mycket, att det är överväldigande.

Ibland tar det tid. Man får som små aha-upplevelser, som långsamt fortsätter under en längre tidsperiod tills man helt plötsligt... exploderar.

Jag har upptäckt/insett att jag har människor i mitt liv som bidrar till att jag växer, och nu inser jag även att några av dom är orsaken till att jag börjar vakna. Det låter kanske väldigt dramatiskt, men nu råkar jag vara dramatisk och trivs dessutom med den sidan av mig själv.

En vän sa för bara några dagar sedan att en person är som en lök, man förändras ständigt och har flera lager. Jag förkastade först konceptet, men ju mer jag tänker på det, och framförallt nu inatt, så börjar jag tro att det är väldigt sant.

Efter ett flertal händelser den senaste tiden så rann min bägare över ikväll. Det händer inte särskilt ofta, men när det väl händer så smulas jag sönder inombords. Precis allt jag är bitter över, sorgsen över, förtvivlad över kommer till ytan, och jag känner mig mer sårbar och maktlös än jag kan föreställa mig att en person kan bli. Det hela blir övermäktigt, och just därför ger jag efter. Jag brukar hålla saker inom mig, eller skriva ner det för att försöka bearbeta det på egen hand. För vissa saker kan jag helt enkelt inte berätta för någon alls, inte ens de jag litar allra mest på. Jag hoppas att jag en dag hittar någon jag verkligen kan öppna mig helt och hållet för, men eftersom den dagen ännu inte kommit så har jag bara mig själv att vända mig till.

Jag har vänner, bra vänner, och jag kan prata om mycket med dom, men inte allt. Jag undrar om många har det så, att de aldrig öppnat sig helt och komplett för någon..

För fyra timmar sedan grät jag hysteriskt. Jag grät över allting jag tycker är orättvist, jag grät för att jag tyckte synd om mig själv. För snart två timmar sedan blev jag istället arg, och helt vansinnig. Men jag var osäker på vem jag egentligen var så arg på. Och nu, trött och utmattad så ser jag allting så tydligt... jag känner mig både sorgsen, tillfreds.. och arg - på mig själv.

Jag vet inte när det började, jag vet inte hur det började, men nån gång för längesedan började jag nedvärdera mig själv. Trycka ner mig själv, hata och förakta mig själv. Och efter ett tag så skämdes jag så totalt över mig själv, att jag bad om ursäkt för min existens och allt jag var.

Jag vet inte varför jag gjorde så mot mig själv. Och jag har gjort det så länge att det känns som ren instinkt att haspla ur mig "Förlåt" och hundratusen olika ursäkter för allt jag är, tänker och säger.

Men det är inget fel på mig. Jag har inget att be om ursäkt för.

Jag, liksom precis alla andra kan säga saker som missuppfattas, eller såra utan att det var min mening. Så självfallet tänker jag fortsätta att vara ödmjuk och visa förståelse när missförstånd sker. Och jag tänker absolut be om ursäkt när jag gjort fel eller sårat någon.

Vad jag inte längre tänker göra är att be om ursäkt för MIG. För mina tankar och för mina åsikter. Dom är vem jag är, och inget att be om ursäkt för.

Jag har i jakten på mig själv, bett så många att vara brutalt ärliga mot mig angående mina fel och brister. Och tack vare denna brutala ärlighet har jag fått en djup självinsikt jag annars skulle ha gått miste om. Men någonstans längs med resan jag påbörjade för att finna mig själv, för förbättra mig själv, så glömde jag att säga Stopp. Istället fortsatte jag att älta mina brister i all oändlighet, tills jag nästan inte kunde se något bra längre. Men jag bad om det, och därför kan jag inte lägga det här på någon annan än mig själv. Som man bäddar får man ligga.


Men just detta... att inse detta... jag har blivit rådd av flera att lära mig säga "Nej", och jag inser nu... att jag behövde inte bara lära mig att sätta ner foten och säga ifrån när det kommer till att hjälpa andra gång på gång. Jag måste säga ifrån till mig själv. Jag måste sluta att alltid, varenda gång något slår slint ta på mig skulden och utgå ifrån att just jag varit den som felat. Att det alltid är jag som är problemet.

Det är inte storsint att ta på sig skulden av vana, för att det är enklast att alltid utgå ifrån att det är en själv det är fel på. Det är feghet. Det är konflikträdsla.


Mina val i livet är mitt ansvar. Hur jag ser på mig själv påverkar hur andra ser på mig, och är därför också mitt ansvar.

Men vem jag är, hur jag tänker, vad jag tycker, och vad jag väljer att tro på... Det är inget jag bör, behöver eller tänker be om ursäkt för. Den jag är, skadar inte någon. Och om jag inte håller med någon, eller tänker annorlunda, så är det inte heller något jag behöver eller tänker be om ursäkt för.

Jag har många dåliga sidor, och jag har många jättebra sidor. Precis som varenda människa på planeten.


Jag tänker inte be om ursäkt för den jag är längre.