Hemlängtan!

Har sovit 3 timmar på förmiddagen efter en natt fylld av diskande och röjande i brödernas kök, och nu är det dags att fortsätta arbeta! Känns som ett väldigt fair trade att städa deras kök i utbyte mot gratis skjuts ner till lilla Jönköping :)

Nu längtar jag verkligen hem! På ett sätt har det varit sååå najs att vara häruppe, då jag fått mycket gjort men samtidigt känt det hela tiden som att jag fått ladda batterierna... Men nu vill jag hem. Finns verkligen mycket jag vill göra därhemma nu.

Vet inte om det bara är hjärnspöken... men mitt röksug har minskat. haha. Placebo? Ajja, förhoppningen är ju att boken ska få mig att sluta helt, så jag tar allt jag får! Det står även i boken att det är av yttersta vikt att man INTE slutar röka innan man läst ut HELA boken. Finns ett helt långt stycke om just detta, och jag är hyfsat övertygad om att snubben försöker använda sig av omvänd psykologi... haha.

Igår tipsade bror Simon mig om att se filmen "Law Abiding Citizen", en film jag tidigare avfärdat pga omslaget (haha JAPP. Är omslaget svart-vitt, grådassigt, psykadeliskt, har militärlik text eller "sunkig" text går de fetbort för mig och jag bryr mig inte ens om att läsa handlingen... förutfattade meningar? Jag?) så jag tittade på trailern och... OOOH MUST SEE!! Var ett bra tag sedan jag verkligen ville se en film så gärna! Får väl återkomma om hur bra/dålig den var när jag väl sett den.

Nuuuu ska jag suga på cancerpinnar med bror Frank och sen fortsätta städningen av köket. Vill verkligen att vi hinner till Jönköping innan det är skitsent för omväxlings skull... Tidsoptimisterna i vår familj (det vill säga: hela bunten) är inte så duktiga på att passa tider direkt... Får väl se hur detta går.

CIAO CIAO!


Ps. Har glott en hel del på bilderna jag fått med mig från syster Louise... och det är så underligt att se på bilderna. Simon frågade mig igår hur det känns att titta på dom där bilderna av när jag var så tjock... och jag vet inte. UNDERLIGT är väl ett ord man skulle kunna beskriva känslan med... Men framförallt skam. Jag vågar/vill liksom inte lägga upp sånna bilder av mig offentligt, och jag är inte helt bekväm med att erkänna att jag såg ut sådär. Och det gör mig ledsen, för jag behöver ju inte skämmas. Det där är vem jag var, och till viss del fortfarande är. Det är JAG.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback