deborah

Det är lustigt. Satt inatt och spelade Sims 2 och läste några kapitel ur en bok innan jag somnade, och insåg nu på morgonen hur tillfreds jag är. För inte så längesedan fick jag nästan ångest och smått panik så fort jag spelade dataspel, eller satte mig ner att läsa en bok. Varför? Jo för jag är ju så värdelös. Andra jobbar, pluggar, blir på tjocken, tänker på framtiden, planerar och dolar, och här sitter jag, vecka, månad, år ut och in på arslet, och det enda jag har att "visa upp" är diverse småprojekt, lästa böcker osv som andra skulle kalla tidsfördriv och inte sysselsättning.



Men så insåg jag som sagt att jag är otroligt lycklig och tillfreds nu. Det kan ha å göra med att jag inte är ensam öxnehaga-housewife (misery loves company? nej men skämt åsido, att inte vara ENSAM gör mycket), men det har nog också mycket att göra med Daniel. Jag har ALDRIG mött på någon som uppmuntrar mig på det här sättet. Det spelar ingen roll om jag vill skriva en bok, skapa nedladdningsbara grejer till ett dataspel eller starta ett 600L akvarium att experimentera med. Han peppar, stöttar och bollar idéer med mig. Han fokuserar på allt jag ÄR bra på, istället för det jag INTE är bra på. När någon kör med mig eller trycker ner mig så säger han direkt "Jag gillar inte han/hennes ton mot dig. Säg ifrån"

Jag sa det till mamma iof när jag började träffa Daniel i oktober. Att med honom och i hans värld är jag inte asperger-Debbie, ADHD-Debbie, arbetslösa-Debbie, fd tjockisen-Debbie eller samhällsparasiten-Debbie. Jag är bara rakt av Debbie. BARA DEBBIE. Debbie som är pratglad och snäll, Debbie som vill skriva en bok och skojar med feminister som blir upprörda. Debbie som får tunnelseende när något fångar hennes blickfång.

Den där känslan jag hade i så många år, att jag är ett UFO, den har han eliminerat. Men inte ignorerat. Den sidan FINNS där, men man behöver inte uppmärksamma den 24/7. Och på samma sätt som han låter mig bara vara jag och känna mig normal, så har jag en bästa vän som förstår PRECIS hur jag är kopplad, hur min logik och knasighet fungerar, som har precis samma typ av knepighet i sitt liv.

Jag är omringad av människor som ger mig rätt typ av livsenergi nu. Precis rätt typ av människor.

Och jag får äntligen det jag vill ha. Jag får vara jag.

Igår gjorde jag en improviserad pasta-o-broccoligratäng till gangstahiphopdance-filmkvällen jag och galpal hade, och nu ska jag städa som en gnu för ikväll kommer Daniel hem och då vill jag inte behöva lyfta ett finger!


Ps. Blir lite överdrivet emotionell när solen kikar fram och får marken att glittra såhär på vintern antar jag.