UrFamiljen
Ordet familj kan betyda så mycket, och så olika saker för olika människor.
För mig var alltid familjen platsen där jag växte upp. Det röda huset på Grästorp med kristna, jobbiga och pinsamma föräldrar som klagade på hur man hyvlade osten eller hur lågt ner mina hiphop-brallor hängde. Sen utvecklades det och blev något bättre, en trygg plats fylld av minnen, sommardagar då alla syskonen tågade hemåt för att vara med på grillkvällar och jag kramade mina föräldrar som jag slutat skämmas för och börjat uppskatta istället. Tid med syskon som man plötsligt kunde föra långa samtal med och hitta på saker med, istället för att vara det besvärliga lilla barnet alla tyckte var krävande och jobbig. Nu var alla på samma nivå. Sen splittrades familjen en aning, jag flyttade hemifrån, mina systrar gifte sig och skaffade barn, mina bröder "försvann" på sina sätt också...
Så min "urfamilj" existerar inte längre. Min plats är inte ena kortändan på bordet, mina syskon sitter inte och drar varandra i håret på ena sidan medan mamma och pappa småpussas och kelas på andra. Vi bråkar inte om vem som ska få använda datorn, vilken kanal vi ska titta på eller huruvida vi ska resa till Liseberg eller Gröna lund på sommaren.
För mig var alltid familjen platsen där jag växte upp. Det röda huset på Grästorp med kristna, jobbiga och pinsamma föräldrar som klagade på hur man hyvlade osten eller hur lågt ner mina hiphop-brallor hängde. Sen utvecklades det och blev något bättre, en trygg plats fylld av minnen, sommardagar då alla syskonen tågade hemåt för att vara med på grillkvällar och jag kramade mina föräldrar som jag slutat skämmas för och börjat uppskatta istället. Tid med syskon som man plötsligt kunde föra långa samtal med och hitta på saker med, istället för att vara det besvärliga lilla barnet alla tyckte var krävande och jobbig. Nu var alla på samma nivå. Sen splittrades familjen en aning, jag flyttade hemifrån, mina systrar gifte sig och skaffade barn, mina bröder "försvann" på sina sätt också...
Så min "urfamilj" existerar inte längre. Min plats är inte ena kortändan på bordet, mina syskon sitter inte och drar varandra i håret på ena sidan medan mamma och pappa småpussas och kelas på andra. Vi bråkar inte om vem som ska få använda datorn, vilken kanal vi ska titta på eller huruvida vi ska resa till Liseberg eller Gröna lund på sommaren.
Men jag älskar min lilla "urfamilj" ändå.
Det som den en gång var, och det som sen blev kvar.
Det som den en gång var, och det som sen blev kvar.
och mamma och pappa träffar jag ju faktiskt varje helg typ. Det är bra.
Även om jag flyttar ifrån Jönköping tror jag att jag kommer åka tillbaka ganska ofta för att hälsa på, eller också kommer jag telefonterrorisera mina stackars päron. Ack ack.
Även om jag flyttar ifrån Jönköping tror jag att jag kommer åka tillbaka ganska ofta för att hälsa på, eller också kommer jag telefonterrorisera mina stackars päron. Ack ack.
Ps. Mår PYTON. Är det, det jobbiga ombytliga vädret? Är det stress? Vad är det? ARGH.
Kommentarer
Postat av: Syrran L
Du vet att den korrekta termen är Ursprungsfamilj? I sociala psykologiska och medicinska sammanhang i alla fall.
Kramar!!!
Trackback