Knappen som fastnat på paus
Likt effekterna i en hollywoodfilm står jag mitt i världen, och bilar, människor och händelser rusar förbi mig i en så hög hastighet att jag bara uppfattar det som ett sudd. Jag sträcker ut handen efter någon för att ställa en fråga, men personen är redan hundratals mil borta. Det är så det känns.
För det känns inte som att jag är trasig, det känns inte som att jag behöver lagas. Det känns bara som att allting går för snabbt för att jag ska hinna blinka, reagera, andas eller hinna med. Är världen inställd på snabbspola medan jag själv fastnat med knappen på paus?
Är det meningen att jag ska känna mig misslyckad, eller är det bättre att se på alla andra som övermänniskor med superkrafter? Är det ens en liknelse någon annan skulle förstå?
Vad var det jag sagt som fick henne att skratta? Jo javisst ja.
Allting i livet är bollar. Allting man gör, för att man måste eller vill, är bollar. Och när jag jonglerar så tappar jag dom en efter en. Jag blir bättre och bättre på att jonglera, jag har räknat ut exakt hur många bollar jag kan hålla i luften samtidigt. Vilken succé. Vilken enorm känsla av att ha lyckats.
Men så är det ju den där bollen. Den där bollen jag börjat frukta och hatar. Bollen som hemsöker mina drömmar, som dyker upp varenda gång man pratar med någon, som hela livet egentligen cirkulerar runt. Den oljeindränkta bollen. Bollen som av någon anledning är alldeles för kladdig och hal för att vara möjlig att jonglera ordentligt med. Den kladdar ner alla de andra bollarna också så klart. Så allihopa blir omöjliga och hala.
Så nu står jag där igen. I en pöl av olja och bollar. Vilken borde jag plocka upp först? Världen susar förbi mig i en så hög hastighet att jag knappt hinner blinka. Jag hinner inte med.
Jag önskar det var annorlunda. Jag önskar den där bollen inte var så hal. Jag önskar jag kunde torka den torr och greppbar. Jag önskar jag hade fler armar att jonglera med. Jag önskar jag rörde mig i samma hastighet som omvärlden.
Jag önskar att jag också var en övermänniska med superkrafter.
Som om jag rörde mig i en annan dimension eller en pararell verklighet.
För det känns inte som att jag är trasig, det känns inte som att jag behöver lagas. Det känns bara som att allting går för snabbt för att jag ska hinna blinka, reagera, andas eller hinna med. Är världen inställd på snabbspola medan jag själv fastnat med knappen på paus?
Är det meningen att jag ska känna mig misslyckad, eller är det bättre att se på alla andra som övermänniskor med superkrafter? Är det ens en liknelse någon annan skulle förstå?
Vad var det jag sagt som fick henne att skratta? Jo javisst ja.
Allting i livet är bollar. Allting man gör, för att man måste eller vill, är bollar. Och när jag jonglerar så tappar jag dom en efter en. Jag blir bättre och bättre på att jonglera, jag har räknat ut exakt hur många bollar jag kan hålla i luften samtidigt. Vilken succé. Vilken enorm känsla av att ha lyckats.
Men så är det ju den där bollen. Den där bollen jag börjat frukta och hatar. Bollen som hemsöker mina drömmar, som dyker upp varenda gång man pratar med någon, som hela livet egentligen cirkulerar runt. Den oljeindränkta bollen. Bollen som av någon anledning är alldeles för kladdig och hal för att vara möjlig att jonglera ordentligt med. Den kladdar ner alla de andra bollarna också så klart. Så allihopa blir omöjliga och hala.
Så nu står jag där igen. I en pöl av olja och bollar. Vilken borde jag plocka upp först? Världen susar förbi mig i en så hög hastighet att jag knappt hinner blinka. Jag hinner inte med.
Jag önskar det var annorlunda. Jag önskar den där bollen inte var så hal. Jag önskar jag kunde torka den torr och greppbar. Jag önskar jag hade fler armar att jonglera med. Jag önskar jag rörde mig i samma hastighet som omvärlden.
Jag önskar att jag också var en övermänniska med superkrafter.
Kommentarer
Trackback