deborah

ARGH.

Jag är så löjligt trött. Och så mår jag lite illa, och har lite ont i magen... ja allt på en gång, det känns nästan som begynnande magsår. Undrar om man kan få det av att gå och gnaga på saker i huvudet för länge?

Likt effekterna i en hollywoodfilm står jag mitt i världen, och bilar, människor och händelser rusar förbi mig i en så hög hastighet att jag bara uppfattar det som ett sudd. Jag sträcker ut handen efter någon för att ställa en fråga, men personen är redan hundratals mil borta. Det är så det känns.


För det känns inte som att jag är trasig, det känns inte som att jag behöver lagas. Det känns bara som att allting går för snabbt för att jag ska hinna blinka, reagera, andas eller hinna med. Är världen inställd på snabbspola medan jag själv fastnat med knappen på paus?

Är det meningen att jag ska känna mig misslyckad, eller är det bättre att se på alla andra som övermänniskor med superkrafter? Är det ens en liknelse någon annan skulle förstå?

Vad var det jag sagt som fick henne att skratta? Jo javisst ja.
Allting i livet är bollar. Allting man gör, för att man måste eller vill, är bollar. Och när jag jonglerar så tappar jag dom en efter en. Jag blir bättre och bättre på att jonglera, jag har räknat ut exakt hur många bollar jag kan hålla i luften samtidigt. Vilken succé. Vilken enorm känsla av att ha lyckats.

Men så är det ju den där bollen. Den där bollen jag börjat frukta och hatar. Bollen som hemsöker mina drömmar, som dyker upp varenda gång man pratar med någon, som hela livet egentligen cirkulerar runt. Den oljeindränkta bollen. Bollen som av någon anledning är alldeles för kladdig och hal för att vara möjlig att jonglera ordentligt med. Den kladdar ner alla de andra bollarna också så klart. Så allihopa blir omöjliga och hala.

Så nu står jag där igen. I en pöl av olja och bollar. Vilken borde jag plocka upp först? Världen susar förbi mig i en så hög hastighet att jag knappt hinner blinka. Jag hinner inte med.

Jag önskar det var annorlunda. Jag önskar den där bollen inte var så hal. Jag önskar jag kunde torka den torr och greppbar. Jag önskar jag hade fler armar att jonglera med. Jag önskar jag rörde mig i samma hastighet som omvärlden.

Jag önskar att jag också var en övermänniska med superkrafter.

Ajaj. Aj aj aj aj. Aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj...... AJ.


Jag trodde inte visdomständer kunde jävlas såhär mycket. Jag har ju redan genomlevt de två i underkäken som tog sin lilla tid på sig genom att ligga och trycka och få käken att ömma lite nu och då år ut och år in. Men den här värken.. nu när visdomstand #3 i överkäken beslöt sig för att kötta sönder insidan av min mun med sitt entré-nummer är obeskrivlig. Käken känns helt svullen och stel, den knakar, rispar och jag kan inte öppna munnen ordentligt. Har knaprat värktabletter i fem dar nu... Och det har bara blivit... *trumvirvel* VÄRRE!

Så.

Aj. aj aj aj. AJ. Aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj...

Allting kanske handlar om inställning mer eller mindre. Vem vet?

Jag vete fanken exakt hur jag mår faktiskt. För, nu för första gången någonsin så väljer jag att inte alltid svara likt en robot "Bra" eller "Finemang" så fort någon undrar hur jag mår eller hur jag har det. Varför måste man alltid må tiptop? Varför tar det emot så absurt mycket att svara sanningsenligt? Varför?

Jag kommer bara på en anledning för min egen del, och det är att jag tycker det är jobbigt med följdfrågorna. "VARFÖR mår du inte bra?" eller "VAD är FEL?". Men visst, klart de som tycker om en vill veta varför man inte är tiptop. Men som sagt. Följdfrågorna slutar inte alltid där. Nejdå. För även om man svarar på deras "Varför", "Hurdå", "Vad" osv så duger inte svaren alltid. Värst är nog när någon säger saker i stil med "Jamen det är ju så samhället ÄR" eller "Jojo, tyvärr är det ju SÅ världen FUNGERAR". Liksom. Okej? Skulle det där vara någon tröst? ABSOLUT värst är nog när man får höra en låååång utläggning om VARFÖR världen fungerar som den gör och VARFÖR man MÅSTE lära sig att gilla läget, i alla lägen, alltid. NEJ NEJ NEJ.

Jag är less på detta nu. Jag är less på att lägga locket på, att knipa käft för att vissa saker inte passar sig, att bara "GILLA FUCKING LÄGET" och bita i det sura äpplet. Jag vill helt enkelt inte.

Jag tänker fanimig deppa. Alla mina dagar är inte dåliga, och det tar jag vara på. Men att folk rentav beter sig som om de får en allergisk reaktion mot att man deppar över sin situation, det är sjukt. DET ÄR INTE TABU. Jag smittar fan inte genom att känna mig lite dyster. Det dödar ingen.

Kanske därför jag alltid hellre låter bli att säga något. Klistrar på ett riktigt plastigt leende och svarar snällt "Finemang. Allt är tiptop". För vem ORKAR? Vem orkar få höra att världen suger och att det bara är att acceptera? Det är ju lika jävla gladlynt som att läsa en saga för barn och avsluta med:

"Prinsen på sin vita häst gick till full attack mot den hemska eldsprutande besten som höll prinsessan i sina klor! Ja.. och så satte sig draken på prinsen tills han kvävdes, tuggade i sig prinsessan och använda den söta vita pållens ben som tandpetare. SLUT! ....Nejmen gråt inte lilla vän, inte trodde du väl att en liten futtig prins skulle kunna döda den stora draken? Det är orealistiskt"

Ja för fan. Så borde man läsa sagor. Lär ungarna i tid liksom så dom inte går igenom livet och tror att det finns lyckliga slut!

Fan heller. Jag tänker skapa mitt eget liv. Det kommer finnas dåliga kapitel här och var, men jag ska se till att storyn slutar bra. Jag tänker inte kvävas mellan skinkorna på någon fet drake.

Det är störande när man är motiverad att göra något, sen tar man en kopp kaffe för att bli lite piggare, och lagom tills den mörka sörjan är slut så är motivationen som bortblåst.

:C


Ps. Har underhudsfinne of doom bredvid ena näsvingen. SKITSKÖNT. Den är så djup att jag inte ens når den med nål...

Nu sitter jag färdigfixad här vid herr dumburk och bara rullar tummarna i ungefär fem minuter för sen måste jag dra. Ska hem till päronen för att agera ögonbrynsfixare åt mamma och städare i huset. Jepp jepp.

Har en såndär jobbig dag då man vill så mycket. Vill ha akvarium, vill ha pengar till ny garderob, vill ha mitt egna naturliga hår, vill vara piggare och brunare, vill ha sommar, vill bara få slappa hela dagen etc. Urs. Hatar sånna dagar. Hoppas känslan försvinner när jag börjar sätta fart.

Ciao!

Jag hatar pengar.

Hur mycket jag än försöker få dom att räcka till det jag vill så går det inte, och att få dom att räcka till det dom MÅSTE? Ja det går sällan det heller. Alltid fattas det kronor.

Har suttit och gjort en löjligt noggrann budget ikväll.. Och hur jag än vrider på slantarna så har jag på något sätt lyckats gå back varenda månad trots ändrade utgifter som skulle vara till DET BÄTTRE?! Suck..

Har nu tillslut gjort en lista över erbjudanden, reavaror osv på alla större matbutiker och liknande, samt insett att jag nog får skippa en och annan sak jag hade sett fram emot o köpa.


Tvi för pengar. Dom bara ställer till det.


Men imorn ska jag ut på shoppingäventyr med Linn! Blir förvisso nogrannt övervägda saker som inhandlas, inte en endaste impulsgrej ska det bli! Men nog är det kul att komma ut lite ändå :)

Alltså.. att för omväxlings skull bli sömnig redan vid tio, gå och lägga sig, somna GOTT... för att sedan bli väckt av ett "KRASH" och få sina två favoritkrukor slagna till skärvor rakt ner i sängen.. för att inte tala om all blomjord överallt... Det är ju bara en sådan tiopoängare när man precis slutat röka.

Hur brukar jag hantera mina herregud-nu-vill-jag-strypa-kattfan-situationer? Jo jag brukar säga FY med min stränga röst, sedan stega ut på balkongen och röka tills jag lugnat ner mig (för haha, jag överreagerar som fan verkligen).

Det är givetvis inte bara när katterna gjort något som jag överreagerar.. jag överreagerar för det mesta. Har jävligt lång stubin, men när den väl brunnit upp då blir det en extrem smäll (Ja som idag. Vaknar och mår illa och får tacka nej till trevlig middagsinbjudan, följt av hunger-illamående som sedan blir efter-maten-illamående, varvat med känna-sig-sjuk-illamående and so on. Känna sig hängig, grinig osv, och när dagen ÄNTLIGEN tog slut och jag somnade så.. ja. Är ju lika lajbans som igår när jag blev väckt 5 på morgonen av en busringning..)


Uh.. Jag undrar om jag har ovanligt mycket otur dessa dagar, eller om nikotinmonstret gör mig extra känslig? Hursom tänker jag ta ut min vrede på tuggummin och städning nu.. För -Somna om? HAHAHAHA.. som om. Bruden med löjliga sömnbesvär här! *vinkelivink*

Suck. Stryp mig. Jag är ju hopplös.

Som extremt fattig jävel ska man INTE prova kläder i klädaffärer och börja sukta. Som extremt fattig jävel ska man INTE surfa runt på smyckessidor och sukta efter krimskrams man aldrig lär använda ändå. Som extremt fattig jävel ska man inte planera att spara ihop pengar till ytlig skit man kan leva utan. Som extremt fattig jävel ska man helt enkelt inte göra såhär mot sig själv?!

:C

Har suttit hela dagen med en kelgo kisse i knäet och försökt samla motivation att börja packa. Det gick - inte. Jag har ingen lust alls! Jag vet ju inte ens vilket datum jag ska flytta?! Bara att det blir precis i början av september. Jag HATAR att leva bland lådor, så jag vill bara skjuta upp det till sista sekunden.

Funderar på att gå och lägga mig. Jag är bara arg och irriterad just nu. Jag vill köpa, slösa och vara rik. Jag vill vara färdigflyttad. Jag vill ha den där kattungen jag spanade in för veckor sedan. Jag vill finna ro att skriva klart bokjäveln. Jag är bara fattig, oproduktiv och lever i en lägenhet jag inte vill bo i.

Gonatt

Kluven. Minst sagt. Velar. Är det en bra eller dålig idé? Är det bara tillfälligt? Om jag visste att tankarna skulle försvinna med tiden så hade jag bara bitit ihop, men jag vet ju hurdan jag är. Mina tankar försvinner aldrig.

Haha. och lustigt nog, inser jag att jag är dum i huvet. För jag är arg på mig själv. Arg för att jag bränt bron jag nu så desperat vill gå över. Jag brände bron för mitt eget bästa. Jag brände den totalt och fullständigt för att aldrig ens ha möjligheten. Därför fattar jag hur puckad jag är just i detta nu.

Jag har lite ont i magen. Det går inte riktigt som jag vill. Och när jag väl öppnade mig själv för möjligheten för första gången på så väldigt länge så gick jag på en riktig tvärnit. Jag förlorade inte bara på en punkt, utan två. Kul.

Urs. är det regnet? Det regnar. Kanske är det därför jag känner mig såhär deppad, hopplös, ensam och allmänt UUUUAAAAUUUUAARGH ?

Kan man ens sakna något man aldrig haft? Kan man sakna något som var en lögn? En illusion. Och är det MÖJLIGT att hitta det på riktigt? Väntar jag på något som inte existerar någon annanstans än i hoppet och drömmarna - men aldrig i verkligheten?

"Incompatible... it don't matter though..."

Vissa nätter är jag skrämmande tacksam över att jag numera är så sysselsatt, för även om jag börjar tänka på saker som gör mig ledsen, orolig eller rädd, så är det bara för en stund, för jag har inte tid.

Jag trodde inte att den här biten av livet skulle bli så invecklad. Jag trodde det här var den enkla biten... Jag kanske är naiv.

Mental note: Lilla fröken Deborah ska ICKE shotta numera.

Det känns ganska råsjukt att gå från den där partysvampen med smaklökar av stål till mesen som inte pallar några få shottar utöver ölen.

Med dunkande huvud, ett uppskrapat o ett mörbultat knä samt ett fult svullet nyckelben sitter jag nu och äter frukost: Alvedon med Kaffe.

 

Härnäst: Hem till päronen.

Det är lustigt... Jag vill upprätthålla min moral, vara finkänslig, alltid tänka på konsekvenserna av mina handlingar och val. Jag oroar mig för andra, jag vill inte såra någon, jag kan tillochmed önska någon lycka trots att jag är fylld av vrede eller känner mig sårad.

Jag vill tro att jag är en bra människa i själ och hjärta.
Så jag försöker verkligen att inte vara ledsen eller arg, jag försöker glädjas åt andras lycka. Men ibland är det väldigt svårt. Som nu.


Jag brukar prata om slutgiltighet, och till min stora förvåning blev jag inte ledsen när jag fick det svart på vitt, slutgiltigheten. Jag blev först förvånad, sen glad. Lättad tillochmed. Något jag oroat mig för var bara hjärnspöken.

Nu är jag knäckt. Nedbruten. Jag fick veta mer än jag velat.
Man gör inte sådär. Man gör det helt enkelt inte.

...Jag kan inte ens skilja på ifall jag är helt jävla asförbannad eller så sårad att jag vill lägga mig ner och grina.

Fyyy fan. Fy jävla i helvetes fan.


Finkänslighet är fanimig bortslösad. Varför bry sig om andras känslor när de inte tvekar en sekund att krossa och spotta på ens egna? Varför ska jag ens bry mig? Varför ska jag ens överväga hur andra kan må av mina handlingar?

Fy fan.

Skit och mögel också...

Vaknade upp och insåg snabbt att så fort jag försökte prata så kom det bara ett kraxande läte följt av en dundrande smärta i halsen. Kastade mig dock iväg till tiden jag hade hos sjuksköterskan för viktkoll, blodtryckskoll samt ifyllning av lite papper. Turligt nog sprang jag in i min arbetsterapeut i samma veva och hon bokade om min tid så fort hon hörde mig försöka kraxa fram ett "hej". Sen ställde jag in allt annat jag hade inplanerat idag...

Jag kunde inte svara kassörskan ordentligt när hon började prata med mig, busschauffören hörde inte vad jag ville när jag förtvivlat viftade med pengar och kraxade att jag ville ladda kortet, och när jag var 20m ifrån mitt älskade varma hem så kanar jag på ändan nerför en utomhustrappa och får köldskadad rumpa.

Det enda jag egentligen velat göra idag, är lite idéskapande till min bok. Vet PRECIS vartifrån jag kan hitta skitbra inspiration, problemet är att jag behöver kunna PRATA för denna uppgift. Skitbra.


Nej nu ska jag bädda ner mig och försöka sova, är heeelt slut...

Ps. Jag tror faktiskt att jag är lite av en idiot. Eller, jag känner mig lite som en idiot rättare sagt.

Ujuj. Fick som sagt systersonens baciller, två dagar senare kände jag mig på bättringsvägen, men fyra dagar senare (igår) så kände jag mig väldigt hängig. Hällde i mig kaffe och medicin, och kastade mig ut på bio (för hallå, förkylningen/halsontet måste ju vara påväg bort?), men så vaknade jag imorse, och kände mig halvdöd.

Har ju varit hängig å trött ända sen en vecka tillbaka.. men nu har det slagit till med full kraft. Jag brinner upp... har gått runt hela vintern med dubbla lager kläder, men nu sitter jag här i shorts och t-shirt å brinner upp ändå. Sen känns huvudet tungt som ett cementblock också...

BUHUHUHU. Jag hatar att vara sjuk. Den här hängigheten tar kål på mig. I mitt huvud vill jag så mycket, men kroppen orkar ens nätt å jämnt röra sig till köket för att koka kaffe... :( Sen kan jag inte skriva heller. Huvudet samarbetar inte ett skit.

Ballongskalle, huvudvärk, halsont, rethosta, och dunderförkylning som orsakar andnöd.
This is SO not my day!

Hatar när det känts som att sjukligheten verkat vara påväg bort, när den egentligen inte ens slagit till med full kraft än. Det är precis som när man var barn och fick strumpor i julklapp, fast mycket värre.

Jag har inte blivit sjuk med såhär täta mellanrum sedan jag var barn... får man försämrat immunförsvar av näringsbrist? För det är den ENDA orsaken jag kan komma på... fy vad sur och irriterad och grinig jag är :(



Ps. Något glädjande jag upptäckte innan jag for iväg till örebro är att jag nu kommer i Mina skinnyjeans från när jag var 14! Dom var batikmönstrade, och SÅ tajta att jag nätt och jämnt kunde gå i dom. De är precis lika värdelösa att röra sig i nu som då, stela eländiga saker. Men det är kul att jag kommer i dom, passade på att prova min favorit-top från tonårstiden också; lila prickig härlig sak.

Pps. Min bror hävdar envist att man ska ta bort julpyntet det första man gör i januari. Kan det verkligen stämma? Jag som inte trodde man behövde ta bort det förrän snön smält bort? HEHEHE...

Okej. Jag sket i kläder osv i flera år. Jag inhandlade det mesta av min garderob på ställen som ica maxi osv. Och nu, när jag ger mig ut för att handla blir jag helt knäckt. VAD ÄR DET HÄR?! Ballongkjolar, jeans som helt omöjligt kan passa på en anatomiskt korrekt person, blommiga tantblusar deluxe, klänningar som är höftlånga och tröjor som är knälånga....

VILKET JÄDRA CEPEMODE?

Ska ge mig ut imorgon igen. Jag bävar.

Hemkommen för flera timmar sedan. Det var väldigt trevligt hemma hos syster. Det bjöds på god mat, hembakad tårta, kaffe, lek och sånt som kan väntas på barnkalas. Det är sanslöst vad småkillarna växer!

Utöver det så börjar det verkligen kännas att jag är pank nu. Kan verkligen inte göra NÅT. Varför måste man ha pengar för att ha roligt?

Sen klagar mamma över att jag går runt i säckiga byxor varenda gång hon ser mig numera. Finns en väldigt enkel anledning till det och det är att jag helt enkelt vuxit ur vartenda par jag äger. Jag köpte ett par skitsnygga astajta svarta byxor strax innan jul, och tillochmed dom halkar ner nu och sitter allmänt osnyggt. Nej, jag tänker inte lägga en enda krona till på byxor förrän jag slutat gå ner i vikt nu.

Och på tal om kläder så har jag insett att det verkligen inte finns några snygga långärmade partytoppar. Finns knappt partytoppar alls. Nej tydligen MÅSTE man ha klänning ifall man vill se festlig ut. ARGH. Jag är inte en klänning-person. Kanske sommartid, om ens då.

Just nu vill jag ut och träffa folk. Urk vad trist det är att alla bor så långt bort.

Känner att jag är lite smågnällig. Nåja. Är ju skit-trött å påväg mot sängen, kanske är därför jag gnäller lite extra. Använder min spikmatta flitigt för övrigt, ibland upp till 5ggr om dagen. Jag ÄLSKAR den! Fast det är aningen jobbigt att jag somnar på den hela tiden (blir ett plågsamt uppvaknande varenda gång...)


Ps. Fick en försenad födelsedagspresent av Anita idag. Biokort laddat med 200 spänn (:
Och för första gången i mitt liv är jag sugen på att se en film jag redan sett på bio EN GÅNG TILL såhär tätt inpå. Har försökt locka med mig pappa men han tvärvägrar. Att gå på bio själv är helt okej tycker jag numera. Att gå på bio ensam och se en film man redan sett ensam en gång - är tragiskt (?) Fanken.


- - 01:34 - - - - - - - - - -

Tänk att sms kan göra en på så mycket bättre humör :)

Jag är skitdålig på att uppdatera just nu... Och det hela känns ganska sjukt. Jag har ju alltid så mycket tankar, så mycket att säga, så mycket att spekulera i eller fundera över.

Men just nu är hela min kropp fylld av ångest över en grej... och utöver det så är jag sönderstressad över julen. Jag har varit ute i så mycket affärer, och på internet, men jag hittar INGET.

För en sekund övervägde jag att köpa strumpor eller chokladaskar till alla (utom barnen förstås), men insåg att jag skulle känna mig genomrutten på julafton ifall jag körde med den lösningen.

Så.. julstress och ångest. Det fyller upp hela mitt huvud och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, i vilken ände jag ska börja... Utöver det har jag mängder som behöver göras här hemma, men jag kommer aldrig till skott eftersom jag bara tänker i cirklar.

HATAR när det blir såhär, för jag stänger ner. Satt halva dagen framför TVn och glodde på skitdåliga program bara för att slippa tänka, slippa känna stressen och ångesten. Och nu sitter jag här vid datorn och känner mig helt frånvarande.

Fuck fuck jävla fuck.


Ps. Ljuspunkten de senaste dagarna var kvällen hos Ewe igår. Var verkligen jättetrevligt att träffas och prata om vad som händer i våra liv och om gamla minnen.

Jag har varit en riktig liten kärlekskrank ända sedan jag var gammal nog att prata. Hela mitt liv har mitt huvud surrat av fantasier och förhoppningar gällande kärlek. När jag var liten längtade jag efter enkla saker, någon att krama eller hålla i handen. När jag blev äldre längtade jag uppenbarligen efter mer än så.

Och när jag var tonåring så behövde jag inte leta länge innan jag hittade kärlek, och sedan slutade mitt huvud surra. Men det slutade ju inte väl... Och nu har det gått ett år... och mitt huvud surrar värre än någonsin.

Och jag känner mig så... vilsen. Enda gången jag "dejtat" slutade det med ett 6år långt förhållande, och därför har jag enbart erfarenhet av hur man beter sig i ett förhållande, men noll erfarenhet när det kommer till att flirta, ragga, dejta (kalla det vad man vill). När någon ger mig en komplimang kan jag inte ens ta emot den för jag är så förbaskat ovan vid det hela.

Jag är en frustrerad VUXEN som är totalt vilse & ovan vid singeldjungeln. Dessutom är jag skitfeg.