Hur många skulle klara av att leva mitt liv?
Ibland konfronterar människor mig, och hur jag än försöker förklara så kan jag inte få dom att förstå. Jag kunde lika gärna ha pratat på grekiska.
Jag hade från början bestämt att jag inte skulle skriva för intima saker i den här bloggen, så jag ska göra mitt bästa från att inte gå in på detailer, men jag behöver tömma huvudet.
Hurdant min hjärna fungerar är ett mysterium för alla jag möter. De kan inte koppla mina resonemang, inte heller förstå vart hindret ligger. Varför jag inte kan ta tag i problemen på egen hand. Min hjärna verkar felkopplad - det är åtminstone min egen teori. Saker som är så självklara och så lätta för vardags-personen, kan vara så helt omöjliga för mig. Jag vet ju inte ens varför, jag kan bara gissa.
Och när folk säger att jag saknar diciplinen, att jag inte ens försökt eller försöker. Då önskar jag att jag vore död. Jag önskar på fullaste allvar att jag var icke-existerande. Att alltid behöva försöka förklara saker de ändå inte kan greppa eller ta till sig, det tär på mig.
De har ju inte varit med mig vartenda steg och sett vad jag gjort. Hur jag försökt. De har inte sett hur jag dissikerat sönder min egen hjärna bit för bit, och verkligen verkligen studerat de absolut sämsta aspekterna hos mig själv. Hur många skulle klara en sådan sak utan att börja hata sig själva så till den grad att de bara kastar sig ut från närmsta högsta byggnad de ser?
Hur många skulle klara av att göra det jag utsatt mig för i jakten på att vara som alla andra?
Jag tycker jag är jävligt stark, men istället för att folk ser det, så ser dom en svag sketen liten person utan självdiciplin. En lat typ som inte har lust att lyfta ett finger själv. Hur många skulle klara det då? Att alltid alltid bli nedslagna trots att de själva trodde att de gjort något bra?
Och trots det är jag lycklig, drömmer, planerar och fortsätter kämpa. Trots att ingen annan än jag själv tror på mig, så fortsätter jag. Hur många skulle klara det?
För att inte tala om att hela mitt liv vändes uppochner för inte så längesedan, då allt jag trodde min framtid innebar gick upp i rök för att aldrig återvända. Hur många skulle klara det jag gör? Att leva som en halv person dag ut och dag in, hoppas och vänta på att den andra halvan ska växa ut till något bra - om överhuvudtaget.
Jag hade från början bestämt att jag inte skulle skriva för intima saker i den här bloggen, så jag ska göra mitt bästa från att inte gå in på detailer, men jag behöver tömma huvudet.
Hurdant min hjärna fungerar är ett mysterium för alla jag möter. De kan inte koppla mina resonemang, inte heller förstå vart hindret ligger. Varför jag inte kan ta tag i problemen på egen hand. Min hjärna verkar felkopplad - det är åtminstone min egen teori. Saker som är så självklara och så lätta för vardags-personen, kan vara så helt omöjliga för mig. Jag vet ju inte ens varför, jag kan bara gissa.
Och när folk säger att jag saknar diciplinen, att jag inte ens försökt eller försöker. Då önskar jag att jag vore död. Jag önskar på fullaste allvar att jag var icke-existerande. Att alltid behöva försöka förklara saker de ändå inte kan greppa eller ta till sig, det tär på mig.
De har ju inte varit med mig vartenda steg och sett vad jag gjort. Hur jag försökt. De har inte sett hur jag dissikerat sönder min egen hjärna bit för bit, och verkligen verkligen studerat de absolut sämsta aspekterna hos mig själv. Hur många skulle klara en sådan sak utan att börja hata sig själva så till den grad att de bara kastar sig ut från närmsta högsta byggnad de ser?
Hur många skulle klara av att göra det jag utsatt mig för i jakten på att vara som alla andra?
Jag tycker jag är jävligt stark, men istället för att folk ser det, så ser dom en svag sketen liten person utan självdiciplin. En lat typ som inte har lust att lyfta ett finger själv. Hur många skulle klara det då? Att alltid alltid bli nedslagna trots att de själva trodde att de gjort något bra?
Och trots det är jag lycklig, drömmer, planerar och fortsätter kämpa. Trots att ingen annan än jag själv tror på mig, så fortsätter jag. Hur många skulle klara det?
För att inte tala om att hela mitt liv vändes uppochner för inte så längesedan, då allt jag trodde min framtid innebar gick upp i rök för att aldrig återvända. Hur många skulle klara det jag gör? Att leva som en halv person dag ut och dag in, hoppas och vänta på att den andra halvan ska växa ut till något bra - om överhuvudtaget.
Hur många av er skulle klara av att gå några år i mina skor?
Kommentarer
Postat av: Högberg
Alla har vi våra lärdomar att göra och våra svårigheter att ta oss igenom. Skulle inte vilja byta med dig för en dag, det vet du säkert, men för eller senare så går livet ändå frammåt! Du kommer att växa ut o du kommer att blomma! Tänk så! Skit i resten! ;) Love u!
Trackback