deborah

Jag börjar bli riktigt bra på att rycka upp mig.
För nån timme sedan vältrade jag mig i självömkan och en känsla av djup hopplöshet, men efter bara en stund låste jag in alla idiotiska resonemang och tankar i min egna mentala ångestlåda med femtio hänglås på. Och det funkade! Jag minns fortfarande för något år sedan då jag kunde sitta och gråta i flera timmar utan hejd, och sedan glida omkring i en sorgfylld dvala flera dagar efteråt. Detta är verkligen framsteg!

Har gått igenom lite gamla anteckningar jag gjort, bokidéer jag fått genom åren, och jag märker hur mycket varje idé grundar sig på vart i livet jag befunnit mig. De flesta idéerna är rena skiten om jag ska vara ärlig, antingen är storyn för nära mitt eget liv, eller också så långt bort att det blev soppa av det hela. Men oftast innehåller varje idé små fragment av riktigt bra saker, så jag är glad att jag sparat det mesta, för då kan jag läsa det gamla och plocka de småsaker som faktiskt var bra.

Det HÄR är inget jag någonsin lär få användning för, men jag garvade när jag läste det, för hela stycket är så olikt mitt sätt att skriva, och ändå är det mina ord, skrev det för bara några månader sedan.. hela den idén sög för övrigt:

"Och trots allt han gjort mot henne så hade hon älskat honom, och älskade honom så innerligt, för de hade faktiskt haft sina goda stunder också… även om dom bestått utav rutinmässigt sex ovanpå krossade popcorn i hans soffa varje lördag kväll."

Nej nu måste jag göra något vettigt.
Ciao