endearment (eng.)
Jag får sånna underliga, men ändå skitbra skrividéer av de mest banala saker. Stod på min balkong och glodde på snön som virvlade omkring, sen kastade jag mig in framför datorn och skrev ett litet romantiskt stycke till boken.
Har förövrigt kommit på att skrivandet är ett sådant underbart sätt att bearbeta en massa snurriga tankar kring socialt sampel och personlighetstyper. Jag kan applicera mina observationer på diverse karaktärer och därmed få utlopp för mina personliga spekulationer.
(... märks att jag druckit 3 koppar kaffe och är redo att totalkvadda sängen snart).
Kom nyligen på att min seglivade skrivkramp med största sannolikhet berodde på följande:
När jag började skriva så isolerade jag mig och ville inte gå ut. Jag levde i min egen lilla ensamma bubbla och hade noll förhoppningar kring min egen tillvaro. Fantasin flödade då jag älskade min nya lilla fantasivärld jag skapat och kunde leva mig in i.
För några månader sedan började jag att leva ett eget liv igen. Jag gick ut, socialiserade och allmänt LEVDE. Detta resulterade i att jag började drömma och fantisera om saker jag ville skulle hända i MITT liv, och därför blev min boks universum litet och avlägset i mitt sinne.
Jag vet inte riktigt varför min skrivkramp äntligen börjat släppa. Jag är precis lika blåögd och naivt förhoppningsfull angående min egen tillvaro som tidigare... Kanske har jag på ett omedvetet plan hittat balans mellan min skrivfantasi och mina personliga förhoppningar?
Ps. Jag är lite irriterad på mig själv. Det känns som att jag gett två huvudkaraktärer heeelt fel namn. Dessvärre vet jag bara vad den ENA bör heta, den andra känns bara fel utan att jag har en susning om vad karaktären bör heta istället. Frustration deluxe.
Gonatt :D (Jepp, kvaddat dygnet igen. Dumma dumma jag)
Virvlande snö... romantik.... jomenvisst det hänger ju ihop! (?!)
Har förövrigt kommit på att skrivandet är ett sådant underbart sätt att bearbeta en massa snurriga tankar kring socialt sampel och personlighetstyper. Jag kan applicera mina observationer på diverse karaktärer och därmed få utlopp för mina personliga spekulationer.
(... märks att jag druckit 3 koppar kaffe och är redo att totalkvadda sängen snart).
Kom nyligen på att min seglivade skrivkramp med största sannolikhet berodde på följande:
När jag började skriva så isolerade jag mig och ville inte gå ut. Jag levde i min egen lilla ensamma bubbla och hade noll förhoppningar kring min egen tillvaro. Fantasin flödade då jag älskade min nya lilla fantasivärld jag skapat och kunde leva mig in i.
För några månader sedan började jag att leva ett eget liv igen. Jag gick ut, socialiserade och allmänt LEVDE. Detta resulterade i att jag började drömma och fantisera om saker jag ville skulle hända i MITT liv, och därför blev min boks universum litet och avlägset i mitt sinne.
Jag vet inte riktigt varför min skrivkramp äntligen börjat släppa. Jag är precis lika blåögd och naivt förhoppningsfull angående min egen tillvaro som tidigare... Kanske har jag på ett omedvetet plan hittat balans mellan min skrivfantasi och mina personliga förhoppningar?
Ps. Jag är lite irriterad på mig själv. Det känns som att jag gett två huvudkaraktärer heeelt fel namn. Dessvärre vet jag bara vad den ENA bör heta, den andra känns bara fel utan att jag har en susning om vad karaktären bör heta istället. Frustration deluxe.
Gonatt :D (Jepp, kvaddat dygnet igen. Dumma dumma jag)
Kommentarer
Trackback