I believe I can
Imorse vaknade jag efter en lång natt fylld av mardrömmar. Det var inga monster eller dödsfall... utan mina värsta egenskaper återspelades i olika scenarion om och om igen tills jag önskade att jag kunde sjunka genom jorden.
Och som jag trodde igår, så fick jag absolut inget gjort. Jippie. Så självfallet är STÄDNING på listan idag. Utöver det har jag två ärenden här i stan. Och som den virrpannan jag är har jag svårt att göra ett bra upplägg för dagen. Hoppas kaffet "slår till" snart så hjärnan samarbetar lite bättre.
Och tillsist tänker jag på vad en vän uppmanat mig till nyligen. Nämligen att sluta ursäkta mig och istället vara stolt över vem jag är, att se till mig själv och inte haka upp mig så mycket på vad andra kanske tycker och tänker.
Just sistnämna är svårt för mig. Någonstans i mitt liv började jag utveckla ett onaturligt behov av att aldrig säga nej när någon ber mig om något. Och de gånger jag väl säger nej så blir jag extremt ångestfylld (vilket inte är hälsosamt på något sätt alls, så mycket fattar jag ju själv).
Det finns ett flertal nära & kära som jag ställt upp för, och fortfarande ställer upp för. Och vissa dagar önskar jag att jag hade MER att ge än vad jag har. Det finns så många platser och så många människor jag vill vara en hjälpande hand för... men jag börjar inse mer och mer att det sliter på mig. Inte fysisiskt. Inte tismässigt. Men psykiskt. Det känns som att min själ börjar ta stryk på allvar.
Och hur vet man vem man ska prioritera först? Personen man har närmast till? Personen som har mest ont? Personen som lider fast inte fysiskt? Och ska man ens hjälpa dom som inte ber om hjälp, men ofta uppskattar den när det väl är klart?
Och det är jobbigt, för de gånger jag säger "nej" eller "kanske" så verkar personen ifråga tro att det är för att jag är lat eller inte har lust. När jag var tjock trodde dom typ alltid att det var för att jag saknade orken. Inte en enda verkar förstå att det kan tära på en inombords.
Och vad jag fullkomligt HATAR är när de blir sura. "Du är ju arbetslös och har all tid i världen?!" HAHA - as if.
Så ja. Nu tänker jag på vad min vän sa åt mig. Att jag måste se till mig själv. Jag vill verkligen kunna se till mig själv. För om jag inte mår bra så kan jag ju inte vara där för andra heller. Jag är arbetslös av en orsak, och det går inte EN ENDA DAG utan att jag funderar på hur jag ska kunna lösa det där eller det där eller den där grejjen... Jag är skitlycklig åt att ha den här "fritiden" så jag får en chans att få ordning på mig själv. Men det är tydligen inget besvärligt eller tidskrävande enligt andra. Neeejdå. Har man inget jobb, då har man all tid i världen. Skitarg. Jag blir skitarg varenda gång någon säger så.
Men. Trots allt detta så är jag väldigt tacksam över livet nuförtiden. Mycket har blivit såååå mycket bättre. Och just nu känner jag mig både hoppfull och positiv. Om det är något jag lärde mig förra året så är det att jag är ofantligt självständig, envis och framåtsträvande. Jag kan kasta mig in i saker som skrämmer skiten ur mig, eftersom jag helt enkelt vägrar sitta på ändan och låta livet flyta förbi utan att delta. Så för att citera en av mina absoluta favoritlåtar:
"Yolanda Adams - I believe (Youtube länk)
You work real hard and you know exactly what you want and need
So believe and you can never give up
You can reach your goals
Just talk to your soul and say
I believe I can
I believe I will
I believe I'll know my dreams are real
I believe I’ll chant
I believe I’ll dance
I believe I’ll grow real soon and that is why I do believe"
Här kommer tips oavsett om du vill eller ej: (;D)
1. Berätta för alla att du måste lära dig säga NEJ!.
2. Berätta för alla att för att kunna lära dig säga NEJ! så måste du till att börja med säga NEJ! till ALLA!
3. Sen fortsätter du att säga NEJ! till alla tills det känns helt naturligt.
4. Nu kan du börja säga JA! till de som det känns rätt att säga JA! till. Jag tror du kommer känna vad som är rätt och fel då.
Likaväl som du har lärt dig säga JA! en gång i tiden, måste du nu lära dig motsatsen och sen stanna upp när du har hittat medelvägen.
Så gjorde jag, det fungerade, men var rätt jobbigt til latt börja med. Men jag kände åtminstone att jag var rättvis, ingen fick mer och ingen fick mindre. Allt eller inget fram tills jag visste vart jag skulle lägga mig.
Nu kommer det tips för att du vill :D
Då kan du ju säga till alla att du säger NEJ! till ALLA1 bortsätt från mamma och pappa. Inte en enda annan person eller en enda annan tjänst kommer du att göra för någon, för du måste först komma på dina egna gränser. Säg att det kan ta ett år eller två, för det kan faktisk ta rätt lång tid. Och så tycker jag faktisk att du skall klappa dig själv på axeln att du hjälper dina föräldrar. Det finns massor av folk som inte hjälper NÅGON!
Sen så finns det en annan sak. Oavsett om vi är gamla eller inte, vi behöver något som vi MÅSTE göra, något som håller oss i gång, förpliktelser etc. Ta inte för mycket ur händerna på dina föräldrar, till slut kanske de känner att de inte behöver stiga ur sängen (jag överdriver, men du förstår kanske hur jag menar). Och försök också tänka när det gäller vissa saker "spelar det EGENTLIGEN någon roll?". Till ex om hallgolvet är skitit eller fönstren oputsade. Vem bryr sig? Som oftast är det den som putsar de som bryr sig mest.. :D
Glöm inte att ge dig själv BERÖM när du säger NEJ! och när du sätter gränser. Klappa dig själv på axeln när DU som person gör framgång, inte bara när du är "snäll". Ibland är vi snälla när vi inte är det också.. :D
Sv: Lynvingen och Ola-jakke är rätt. Jeans-tyg heter faktisk ola-stoff på norska. Så till jeans säger man ola-bukser. :D (Jag skojar inte)
Kom på att det var lite töntigt att vara anonym, du förstår ju utifrån vad jag skrev att det var mig.. :D