6 månader
Aldrig trodde jag att jag skulle bli en såndär fjant som uppmärksammade halvårsdagar och tjafs, men det verkar som att det är just en sådan fjant jag blivit :)
Idag firar iaf jag och Daniel ett halvår tillsammans. Det känns inte klokt. Var det verkligen sex hela månader sedan han tog med mig på den där mysiga midnattspromenaden då vi pratade om våra liv, uppväxter och allting? Den där midnattspromenaden då jag trodde att jag totalt gjorde bort mig genom att förstöra stämningen med mitt snack om självmordshoppare, varpå han började skratta och sa
"Robin hade fan rätt. Han sa att jag skulle gilla dig"
Tänk att våra norrlänningar kunde leka matchmakers?
Och sen den där promenaden har så mycket hänt. Flytten dit upp, distansförhållandet, pendlandet, flytten hit ner, osv. Jag är så ofantligt lycklig, och på mer än ett sätt känns det här som de sex bästa månaderna på länge. och det är verkligen inte illa med tanke på krampanfallet och depressionen som blommade ut mitt i smeten. Men utan Daniel hade jag nog inte varit såpass uppåt som jag ändå är just nu. Han är verkligen... ja vad ska man säga? Han är som en sol, eller en person fulladdad med positiv energi. Han får mig att skratta och le varje dag. Han säger att han älskar mig varje dag.
Han gav ju mig rosor på alla hjärtans dag när jag inte hade köpt något till honom, så jag tänkte att vi skulle gå på bio ikväll :]
Jag kan inte bärga mig tills sommaren är här och jag får skapa härliga soliga minnen med honom. Han gör mig mer självsäker än jag trodde jag kunde vara.
Idag firar iaf jag och Daniel ett halvår tillsammans. Det känns inte klokt. Var det verkligen sex hela månader sedan han tog med mig på den där mysiga midnattspromenaden då vi pratade om våra liv, uppväxter och allting? Den där midnattspromenaden då jag trodde att jag totalt gjorde bort mig genom att förstöra stämningen med mitt snack om självmordshoppare, varpå han började skratta och sa
"Robin hade fan rätt. Han sa att jag skulle gilla dig"
Tänk att våra norrlänningar kunde leka matchmakers?
Och sen den där promenaden har så mycket hänt. Flytten dit upp, distansförhållandet, pendlandet, flytten hit ner, osv. Jag är så ofantligt lycklig, och på mer än ett sätt känns det här som de sex bästa månaderna på länge. och det är verkligen inte illa med tanke på krampanfallet och depressionen som blommade ut mitt i smeten. Men utan Daniel hade jag nog inte varit såpass uppåt som jag ändå är just nu. Han är verkligen... ja vad ska man säga? Han är som en sol, eller en person fulladdad med positiv energi. Han får mig att skratta och le varje dag. Han säger att han älskar mig varje dag.
Han gav ju mig rosor på alla hjärtans dag när jag inte hade köpt något till honom, så jag tänkte att vi skulle gå på bio ikväll :]
Jag kan inte bärga mig tills sommaren är här och jag får skapa härliga soliga minnen med honom. Han gör mig mer självsäker än jag trodde jag kunde vara.
Kommentarer
Trackback
