a lone wolf likes company
Så länge jag kan minnas så har jag liksom alltid varit en riktig ensamvarg. Jag vill inte bli tvingad till saker, tjatad på, behöva ta hänsyn till andra när det kommer till vad man ska äta, se på tv eller vilken musik som ska spelas. En renodlad egoist är väl en passande benämning.
När jag skulle flytta hemifrån för första gången drabbades jag dock av extrem panik, jag ville ju inte behöva bli vuxen och ta hand om mig själv, och jag ville inte vara påtvingad ensamhet dygnet runt, jag trivdes bättre med att konstant ha människor nära men ha valet att låsa in mig och ignorera dom. Egoism igen.
Men efter att ha bott ensam en tid återgick jag till a lone wolf -grejen. Jag kunde äta vad jag ville, när jag ville och hur jag ville. Jag kunde sova när jag ville, se på precis vilka filmer jag ville och ja. Allt det där. Men även om jag gillar att vara en löjlig egoist som aldrig behöver ta hänsyn till andra, så avskyr jag känslan av att vara utelämnad till mig själv, att inte ha möjlighet att umgås med människor när man som mest behöver det, att inte kunna prata och berätta saker när man verkligen verkligen är jättesugen på att prata... att behöva sitta ensam med rullande tårar utan att någon ser, frågar vad som hänt eller erbjuder en tröstande axel att blöta ner.
..och nu slutar jag aldrig förundras över hur mycket jag älskar att vara sambo. Det måste ha varit det mest impulsiva beslutet jag fattat i hela mitt liv. Hur många flyttar ihop med någon de bara varit tillsammans med i 2 månader? Hade det varit ombytta roller hade jag nog kallat denna impulsiva idiot för.. ja en idiot. Men just nu känner jag bara eufori över det hela.
För det är varierande och färgglatt att inte alltid få välja film eller mat, det är så skönt och bra i längden att bli utsläpad på promenader varje dag och att bli övertygad om fasta sovtider. Det är inte alltid kul rakt igenom, men det känns bra för själen, att inte kunna vara så rakt igenom egoistisk som jag kan vara. Det är obeskrivligt att komma hem efter en riktigt eländigt sugig dag och mötas av världens finaste leende i köket medan han steker pannkakor för att muntra upp mig, eller att bli kysst i nacken när jag står och rullar negerbollar. Att ha vattenkrig bara för att man är uttråkad eller få starka motargument kastade på sig istället för att sitta ingrodd i sitt egna tankesätt när det kommer till moraliska dilemman.
Tänka sig att jag -ensamvargen- föredrar sällskap!
När jag skulle flytta hemifrån för första gången drabbades jag dock av extrem panik, jag ville ju inte behöva bli vuxen och ta hand om mig själv, och jag ville inte vara påtvingad ensamhet dygnet runt, jag trivdes bättre med att konstant ha människor nära men ha valet att låsa in mig och ignorera dom. Egoism igen.
Men efter att ha bott ensam en tid återgick jag till a lone wolf -grejen. Jag kunde äta vad jag ville, när jag ville och hur jag ville. Jag kunde sova när jag ville, se på precis vilka filmer jag ville och ja. Allt det där. Men även om jag gillar att vara en löjlig egoist som aldrig behöver ta hänsyn till andra, så avskyr jag känslan av att vara utelämnad till mig själv, att inte ha möjlighet att umgås med människor när man som mest behöver det, att inte kunna prata och berätta saker när man verkligen verkligen är jättesugen på att prata... att behöva sitta ensam med rullande tårar utan att någon ser, frågar vad som hänt eller erbjuder en tröstande axel att blöta ner.
..och nu slutar jag aldrig förundras över hur mycket jag älskar att vara sambo. Det måste ha varit det mest impulsiva beslutet jag fattat i hela mitt liv. Hur många flyttar ihop med någon de bara varit tillsammans med i 2 månader? Hade det varit ombytta roller hade jag nog kallat denna impulsiva idiot för.. ja en idiot. Men just nu känner jag bara eufori över det hela.
För det är varierande och färgglatt att inte alltid få välja film eller mat, det är så skönt och bra i längden att bli utsläpad på promenader varje dag och att bli övertygad om fasta sovtider. Det är inte alltid kul rakt igenom, men det känns bra för själen, att inte kunna vara så rakt igenom egoistisk som jag kan vara. Det är obeskrivligt att komma hem efter en riktigt eländigt sugig dag och mötas av världens finaste leende i köket medan han steker pannkakor för att muntra upp mig, eller att bli kysst i nacken när jag står och rullar negerbollar. Att ha vattenkrig bara för att man är uttråkad eller få starka motargument kastade på sig istället för att sitta ingrodd i sitt egna tankesätt när det kommer till moraliska dilemman.
Tänka sig att jag -ensamvargen- föredrar sällskap!
Kommentarer
Trackback
