deborah

Hm. Jag känner mig rastlös.

Jag börjar foga samman alla bitarna nu, tack vare Daniel. Tack vare att någon tror på mig, SER mig och SER allt jag gör -istället för att SE vad jag INTE gör. Jag sköter mitt hem otroligt bra, det är så rent att jag skulle kunna äta från golvet. Jag lagar och äter bra mat, tillochmed okynnesmackorna är grova med sallad och kött på sig. Vi köper inte hem godis, choklad och chips. Vi tvättar varje vecka. Daniel har tillochmed tålamodet att dra ut en väldigt gnällig jag på promenader varje dag. Nu gör jag allt rätt. Självfallet kan tillvaron finputsas liiite till. Det finns alltid något att finputsa. Men i helhet gör jag allt, har jag allt. Men jag känner mig rastlös.

En gnagande känsla av att vara uttråkad har infunnit sig. Jag försöker läsa böcker, spela spel, teckna, vara social, planera framtida akvariumet... Men inget får bort känslan.

Jag vet varför jag känner såhär. Det händer nu och då. Jag har inget aspie-projekt på gång. Jag har inget som fyller upp hela mitt väsen, inget att vara besatt av, inget behov av att försöka klämma in tid för att hinna med det där jätte-super-mega-intressanta.

Det kommer dyka upp något. Jag hoppas på förr än senare. Det dyker alltid upp något.


Nu tycker jag det kan falla en stjärna, för jag vill önska mig att skrivkrampen släpper och att någon av mina skrivprojekt blir nästa tunnelseende-fascinations-objekt. Nighty night.