deborah

Jaha.. först var jag självmordsbombare, och nu cancerpatient. Jag verkar ha hakat upp mig på det här med döden av någon okänd anledning... Nattens dröm var... tragik-romantik klassad.

Jag åkte iväg för att träffa en kille, vi skulle ses över en helg. Vad jag inte berättat för honom var att jag nyligen blivit diagnostiserad med en väldigt aggressiv form av cancer, och att så fort jag kommit hem från honom så skulle jag börja med kemoterapi.

Första kvällen är det romantiskt och oskyldigt, andra kvällen försökte vi få en stund för oss själva, men hans irriterande rumskompis avbryter oss hela tiden, och tredje dagen när jag ska hem blir det hela hastigt och olustigt.

Innan jag åker så pratar han en massa om hur vi måste ses igen, hur han verkligen kan se en framtid med mig, och då börjar jag störtgrina, för jag tror ju inte att jag kommer leva länge nog för att ha en framtid med någon alls.


Sen "hoppar drömmen" framåt en tid, jag har tappat allt mitt hår och har en scarf om huvudet, och jag är definitivt döende för behandlingen funkar inte. Killen har förgäves försökt få träffa mig igen, men eftersom jag inte klarat av att berätta för honom om cancern så håller jag honom på avstånd, i hopp om att faktiskt bli frisk så jag kan träffa honom igen.


Fifan. Vaknade alldeles gråtfärdig. Men samtidigt överlycklig eftersom det bara var en dröm... Vad som knäckte mig lite var nog att den här drömmen inte var så ologisk eller verklighetsfrämmande, tvärtom.