deborah

Kluven. Minst sagt. Velar. Är det en bra eller dålig idé? Är det bara tillfälligt? Om jag visste att tankarna skulle försvinna med tiden så hade jag bara bitit ihop, men jag vet ju hurdan jag är. Mina tankar försvinner aldrig.

Haha. och lustigt nog, inser jag att jag är dum i huvet. För jag är arg på mig själv. Arg för att jag bränt bron jag nu så desperat vill gå över. Jag brände bron för mitt eget bästa. Jag brände den totalt och fullständigt för att aldrig ens ha möjligheten. Därför fattar jag hur puckad jag är just i detta nu.

Jag har lite ont i magen. Det går inte riktigt som jag vill. Och när jag väl öppnade mig själv för möjligheten för första gången på så väldigt länge så gick jag på en riktig tvärnit. Jag förlorade inte bara på en punkt, utan två. Kul.

Urs. är det regnet? Det regnar. Kanske är det därför jag känner mig såhär deppad, hopplös, ensam och allmänt UUUUAAAAUUUUAARGH ?

Kan man ens sakna något man aldrig haft? Kan man sakna något som var en lögn? En illusion. Och är det MÖJLIGT att hitta det på riktigt? Väntar jag på något som inte existerar någon annanstans än i hoppet och drömmarna - men aldrig i verkligheten?

"Incompatible... it don't matter though..."