deborah

Hur ska man orka kämpa när ingen tror på en?

Jag minns för några år sedan.. varenda gång jag sa att jag skulle banta, träna eller på något sätt se till att gå ner i vikt så svarade folk, familj, vänner etc med ett "Okej". Och det var inte ens ett glatt stöttande "okej" utan mer som en suck, och sedan bytte de samtalsämne. Bara för att jag hade misslyckats säkert ett tjugotal gånger tidigare så trodde ingen längre på mig, och hade ingen ork att ens försöka.
Vad som var ännu värre var väl när man lyckades gå ner ca 5kg eller nåt, men ingen tyckte att det var någon rejäl prestation. Man måste ju börja nånstans, och om folk då skjuter ner en för att man inte varit tillräckligt bra tillräckligt snabbt så känner man sig ju totalt värdelös!

Nu är det ju inte andra människors skyldighet att tro på någon som bara snackar och aldrig tar itu med saker (för gud ska veta att jag själv blir urtrött på folk som pratar vitt och brett om förändringar men aldrig faktiskt tar tag i det), men alla BEHÖVER lite support.

När jag sa för 5 månader sedan att jag var klar med läsk, chips och godis för gott så kunde jag SE i folks ögon hur de tvivlade. Och det värsta av allt är nog hur många ÄN IDAG fortsätter att bjuda mig på godis. Efter 5 månader tror jag inte att de plötsligt "glömt" min nya livsstil, det känns som att de försöker gillra en fälla, och det känns VIDRIGT.

Men jag har lärt mig att i slutändan är det upp till mig, och oavsett om inte en enda själ tror på mig så kan jag klara saker ändå (turligt nog finns det dom som tror på mig idag, så jag är inte ensam -men jag har varit otroligt många gånger).

Detta ligger mig varmt om hjärtat, främst för att i mitt och i andras fall är det kanske inte just bantning eller godisförbud man behöver mest stöttning igenom. Jag känner endast ett fåtal som inte någon gång haft en kris, depression eller något annat livsomvändande som de behövt stöd för att ta sig igenom. Och varenda gång någon utav dom säger att folk inte tror på dom, så blir jag ledsen.


Jag har själv misstrott folk som försöker förändra sig till det bättre, och oftast inte tänkt mig för när jag viftat bort deras prat för att jag inte orkat lyssna. Alla behöver NÅGON som tror på en förutom en själv. Lägger in nedanstående bild/text, då jag tycker att det är så vist sagt.


Med det sagt. Nu är jag hemma i Jönköping.
Charlie är så lycklig att hon purrat oavbrutet de 3h vi hittills varit hemma. Själv kan jag knappt bärga mig, jag vill bara kasta mig i min fulsnygga 60tals-soffa och tappa medvetandet tills imorgon bitti. Imorgon ska det inhandlas skrivbord, och antingen imorn eller lördag ska jag ge mig ut på jakt efter ett nytt soffbord. JAG ÄR SÅ LYCKLIG ÅT ATT VARA HEMMA IGEN! Jag firade genom att äta lite blomkålsgratäng & Charlie firade med en oliv.

Sov gott!

Jag minns hur det var att vara 8 år gammal och vilja se filmer med 11årsgräns, jag minns hur det var att vara 11 och vilja se filmer med 15årsgräns. Jag minns hur det var att vara minderårig och dricka trots att lagen sa annat. Jag minns exakt hur frustrerande det kändes, och jag minns att jag tyckte dessa åldergränser var onödiga och larviga.

Nu är jag snart 22, och har börjat inse VARFÖR det finns åldersgränser. När jag får barn kommer inte mina 10åringar att få se filmer med blod, våld och sex. Allt har sin tid, och barndomen är redan kort som den är, så att förkorta den ytterligare känns hemskt.

Jag hade gjort mig redo för att försöka dra igång en diskussion (i en twilight blogg) kring VARFÖR de sätter åldergräns 15 på den kommande filmen New Moon som MÅNGA under 15 vill se. Men sen insåg jag... de här 10, 11, 12, åringarna har förmodligen redan läst böckerna som filmen är baserad på. Så vad kan de se på film som de inte redan läst?

Och är det bra egentligen? Att barn läser böcker med död, blod, fighter och sex i? Tyder det på att dom är mogna/intelligenta? Jag vet inte... ärligt talat tycker jag personligen att det är dåligt. Om de fantiserar om vampyrsex och blod... då har de börjat gå miste om barndomen på många sätt. (Jag är inte dum i huvudet och tror att barn är totalt oskyldiga och korkade. Jag tycker helt enkelt bara att barn ska få bilda sig en egen uppfattning samt kunna vara NYFIKNA så länge det går... inte läsa om brutalt vampyrsex som DEFINITIVT lär sätta spår)

Jag älskar Twilight böckerna... men dom är inget för barn helt enkelt.

Och att föräldrar låter sina barn läsa sådant förstår jag inte heller riktigt... inhandlar och läser barnen böckerna i smyg? Är föräldrarna kanske stolta över att deras barn ger sig på 400-600sidors böcker och därav struntar i vad boken ifråga handlar om... eller har jag världens mest konservativa syn när det kommer till böcker, filmer och barn? Ska barn sluta vara barn när de är i 10-12års åldern numera?

Jag tror jag slutade leka med barbie när jag var 12-13år. Och det var väl ungefär samtidigt som mina kompisar slutade leka också. Några få slutade kanske vid 11årsåldern.

Iof är alla olika och mognar olika fort... men jag tycker ändå inte att barn är mogna för vuxenvärlden bara för att de tror eller vill vara det. Regler, lagar och åldersgränser finns av en anledning. Tonåringar är rebelliska och okontrollerbara, det är en del av att bli vuxen. En process. Men en tioåring kommer aldrig i mina ögon vara en vuxen.


haha oj. hade bara tänkt skriva ett kort inlägg, men det här blev världens längsta svammel. Hoppas jag inte framstår som någon tråkig, gråhårig konservativ surkärring nu bara.


Ps. Kom att tänka på hur barn i krigshärjade länder t.e.x TVINGAS att växa upp fort... medan vi som har all möjlighet i världen att låta barnen förbli barn så länge dom kan... bara struntar i att låta dom vara just barn. Istället låter vi dom se på vuxenfilmer med våld, död och sex. Varför tar man inte vara på att vi har möjlighet att ge barnen den barndom andra barn berövas?

Idag är en dag då jag funderar över mänskligt beteende och vad som pågår inombords andra människor.

Någon som en gång i tiden värderade känslor, ömhet och tillgivenhet blir en hårdhudad filosof, någon som var egoistisk och självdestruktiv blir empatisk och börjar förändra sitt liv, en översocial blir eremit, en sadist börjar bry sig, en optimist blir pessimist...

Lika många bra människor förändras till det dåliga som att dåliga förändrar sig till det bra. Vad utlöser förändringarna, hur ofta är det självvalt och hur ofta händer det av slump?


Jag har alltid tyckt att jag varit hyfsat duktig på att gissa hur människor fungerar och resonerar, men när någon man en gång förstod ändrar sig, så famlar jag plötsligt i mörkret, och det gör mig frustrerad, så jag börjar gissa och spekulera hejvilt vad dennes beteende kan betyda. Jag känner mig helt paranoid.

Men iof har jag själv ändrats så ofantligt också. Kanske är det livets gång helt enkelt.

Jag HATAR hur allting ska trixas å fixas med i photoshop idag. Jag är URLESS på att unga tjejer får ätstörningar pga att dom vill få kvinnokroppar som inte ens existerar utanför dataskärmen.

Här har vi två fin fina exempel. GÅR det att bli så smal som söta inte-ett-dugg-photoshoppade modellen till vänster? Slår vad om att det finns hundratals tjejer som sticker fingrarna i halsen just i detta nu efter att ha sett den där reklambilden. Och söta lena felfria modellen till höger då? Ärligt talat trodde jag först hon var data-animerad...


Och utöver att våra underbara bildredigeringsprogram förvränger huvudet på alla som redan har komplex, så FÖRSTÖR dom ju? Exempel: Varenda gång jag ser de två nedanstående bilderna så tänker jag: "Jamen det är klart. Ta bilden ur bästa möjliga mongovinkel å förstora huvudet så han mest liknar en alien mer än något annat. Det blir såå SNYGGT!"


Jag menar.. HERREGUD?

Det är INTE vackert. Om någon tog en bild av mig och fick mig att antingen se data-animerad ut, anorektisk x1000, eller fick mig att likna en alien med elefantskalle så hade jag STÄMT SKITEN ur dom. Och jag FATTAR inte heller vart folk ser det vackra, för jag ser det då INTE.

Ps. ytterligare tanke kring bilden (New moon) till höger: Har stackars vampyren fått björkallergi eller nåt?

Något jag beslutade mig för att börja med för snart ett år sedan var att bli mer öppensinnad och realistisk, och även mer mottaglig för andras synsätt och goda råd. Jag är en person som har extremt svårt att ta mig till råd från andra, och om möjligt ännu svårare att förstå synsätt jag verkligen har motsatt åsikt till. Men jag jobbar på det, och även om det är myrsteg så börjar jag bli bättre på det.

Nyligen sa någon till mig att man inte ska vara hatisk, eftersom hat föder hat. Man ska alltid försöka förstå varför människor gör som de gör, och försöka vara förlåtande ifall en persons handlingar inte är personligt riktade till en, utan att det bara ligger i dennes natur att bete sig på ett sätt som kanske sårar andra. Hämnd hör ju även hit, hämnd är något man gör pga hatiska känslor, och ger aldrig något.

JAG har alltid varit en människa som har skitlätt för att bli jättearg och rentav hata människor för vad de utsatt mig för. Och ifall jag blivit tillräckligt sårad så har jag inte lugnat mig förräns jag hämnats på något passande sätt. Så när jag fick höra ovanstående blev jag lite paff, eftersom det stred emot allt jag någonsin varit och är.

Men å andra sidan... tänk ifall man kunde jobba på att ändra den inställningen? Man skulle bli mycket mer human och empatisk, och man kanske inte skulle skaffa sig några nya fiender.

I vilket fall tog jag verkligen till mig av det där. Varenda gång jag blivit arg de senaste dagarna har jag tagit några djupa andetag och försökt tänka utanför min egna lilla låda ("Think outside the box" finns det någon motsvarighet på svenska?). Det är inte lätt, men jag har känt mig lite mindre förbannad på folk jag tidigare förmodligen skulle tyckt varit trögtänkta.

Det blev ett litet ego-inlägg här. Tur att man har en blogg att babbla av sig lite i. Annars skulle väl folk strypa mig när jag öppnade munnen? ME ME ME ME ME ;)

Alltså... Jag minns första gången jag såg Saw. Jag var väldigt pessimistisk och relativt ovillig att ge en skräckfilm med namnet "Såg" en chans. Jag föreställde mig det vanliga high school gänget med tonåringar som blir mördade en efter en, och i denna filmen skulle det väl antagligen ske med motorsåg eller nåt.

...Jag var helt överväldigad av filmen. Den var så olik allt annat man sett! Och för en gångs skull var slutet så ofantligt OVÄNTAT och nervpirrande. Saw blev en av mina absoluta favoritskräckisar.

Men nu, 5år senare så suckar jag så fort någon nämner "Saw". Varför? Jag älskade och älskar filmen! MEN, alla dessa jävla uppföljare som suger så enormt får mig att tycka illa om fenomenet. Varenda jäkla höst när en ny trailer kommer ut så blir jag irriterad. Varför kunde de inte stannat vid första filmen? ALLA de andra filmerna SUGER. De överanvänder hela konceptet.



Jag försöker minnas första filmen och hur bra den var... men det blir svårare och svårare för varje ny film de gör. En sjätte film... herregud. Det står i beskrivningen "Jigsaw’s grand scheme is finally understood". Det låter ju som en final, ett avslut, och därför har jag lust att se den, samtidigt som jag egentligen INTE vill se den.. För jag är så less på alla kassa uppföljare!? ARGH.

Förresten, jag har totalt glömt handlingen. Varje uppföljare är mer rörig än den förra, så nu vet jag bara att det var en galen tjej, en polis, en döende man, (o någon mer kanske?) och jag är osäker på vilka av dom som lever och är döda vid det här laget.

ÅÅÅH vad jag älskar att ha en blogg att avreagera mig i.

Sen frågade min bror varför tjejer är så besatta av Robert, då han själv inte tyckte Robert såg speciellt snygg ut. Så jag började fundera, både i filmen och på bilder så tycker jag han både visar fula drag och snygga drag. Han är absolut inte den snyggaste killen på planeten, men han är väl inte superful heller. Snarare medelmåttig liksom filmen.

Jag har illustrerat nedan vilka utseendemässiga brister jag anser att tonårstjejernas nya älskling har:
Så, vad tycker jag om Pattinson? Jodå han ser bra ut (även de med skavanker kan se bra ut), och han är en bra skådis. Jag har väldigt höga förhoppningar på nästa film bland annat. Men om jag förstår hysterin kring honom? Om jag skulle resa jorden runt för att få en glimt av honom? Oh nej.

Kom på att jag ville ta reda på vilka filmer jag verkligen skulle vilja köpa, då jag insett nyligen att jag knappt äger några filmer jag verkligen gillar alls. Så jag gled in på CDON och började lista varenda film jag kunde hitta som jag ville köpa (tänkte dock inte köpa något just idag).

Och jag upptäckte till min stora glädje att CDON faktiskt har priser jag tycker är okej! De flesta filmer jag ville ha ingick i kampanjer såsom "2 DVD för 99kr" eller "2 DVD för 149kr", det fanns även boxar med triologier som bara kostade 99kr styck! Men självfallet var det även ett fåtal filmer jag kommer få betala både 99kr och 149kr, vilket jag egentligen tycker är hutlöst.


Jag slog ihop alla filmernas priser, och delade sedan summan på antal filmer, och medelpriset för en film blev 61kr. Inte så värst farligt, men 40-50kr hade känts mycket mer resonligt.

SÅ. för att avrunda. Det FINNS möjlighet att köpa film till vettiga priser, så det är precis vad jag tänker göra. Det ska bli kul att faktiskt ha fina dvd-fodral i bokhyllan framöver. Men jag står fortfarande fast vid min sympati för folk som aldrig köper något utan enbart laddar ner.

Nej nu kanske jag skulle skriva lite. Ciao

Jag brukar jätteofta fantisera om vad jag skulle göra om jag hade så mycket pengar att jag kunde göra VAD SOM HELST. Självfallet tänker jag på hur jag skulle ge bort massa miljoner till alla i min familj, betala lånet för min lägenhet, anställa en kock som lagade supergod och jättenyttig mat, och så skulle jag köpa määäängder med böcker!

Men jag brukar också sitta och tänka på hur jag skulle spendera pengar på olika saker... Kanske starta ett företag där artistiska ungdomar skulle få en chans att utveckla sina talanger utan att känna pressen från samhället att ta jobb på donken istället. Eller kanske skänka pengar till forskning inom väldigt ovanliga sjukdomar?

Jag minns för flera år sedan då det gick en dokumentär på fyran (tror jag) som handlade om ett par som enbart adopterade sjuka barn. En var blind, en satt i rullstol, en hade downs, en annan fick de mata genom en slang i magen etc. Och de hade det ganska kärvt med pengar, o pratade om att de önskade att de hade mer pengar så de kunde adoptera fler oönskade barn (för seriöst, hur många som kämpar i flera år för att få adoptera väljer i slutändan att adoptera ett sjukt barn?). Minns att jag var så himla berörd av den där dokumentären. Hade jag varit rik att jag skänkt dom en absurd summa pengar lätt.


Men nu är jag inte rik, så än så länge gör jag inga goda insatser alls.
Men en dag kanske.... *drömmer sig LÅNGT bort*

Jag tycker hela den diskussionen är svår. Det är urlarvigt att jaga folk som laddar ner filmer när resurserna borde läggas på viktigare saker såsom mord, misshandel, våldtäkt, droger etc. Men å andra sidan har jag en viss förståelse för problematiken med att folk föredrar gratis-alternativet framför att köpa saker till överpris idag.

För ärligt talat är hela industrin så tillvänd. Jag t.ex gillar sällan mer än 1-3 låtar av samma artist, och att då köpa ett helt album och betala överpris känns ju inte lockande, snarare idiotiskt. Å andra sidan, ser jag en riktigt riktigt bra film på bio, så går jag inte hem och laddar ner filmen, jag köper den, eftersom den var så bra att jag vill se den igen. Dock väntar jag oftast tills priset sjunkit lite.

Böcker är också klurigt, jag som drömmer om att en dag livnära mig på skrivande kan ju inte förespråka att böcker ska vara gratis. Men samtidigt känns det surt att behöva betala så mycket för något man kanske inte ens tycker om att läsa i slutändan. Bortkastade pengar.

Flera av mina favoritförfattare har börjat posta ett utdrag eller det första kapitlet ur sina böcker på sina hemsidor, så man kan läsa och se ifall det är något man faktiskt tycker om och vill läsa vidare av. Det tycker jag är en fantastisk lösning. Tack vare det har jag börjat läsa som en galning igen, för tidigare var jag ovillig att lägga pengar på böcker jag inte kunde veta om jag tyckte om, men nu när jag kan få smakprov får jag mersmak!

Så ärligt talat vet jag inte vart jag står i den här frågan... Bara för att produkterna är för dyra betyder det ju inte att det är okej att ladda ner, men å andra sidan, hur ska de som inte har pengar rinnande ut ur öronen göra när saker är så dyra som dom är idag?

Men en sak är jag säker på: att lägga resurser och pengar på att jaga fildelare när det finns så mycket viktigare saker att ta itu med i dagens samhälle är ren idioti.

(Wow, detta var ett ovanligt inlägg för min del. Brukar hata att läsa sånna här inlägg som andra skriver... men efter en del snack kring just detta, samt mersmaken jag fått tack vare diverse författare idag kunde jag inte låta bli att skriva ner mina tankar kring det hela)

Okej, jag vet inte vem man borde tro i den här storyn:
En flicka som hävdar att hon bad om att få 3 tatuerade stjärnor i ansiktet, somnade under processen och vaknade med 56 stycken.
Eller tatueraren som hävdar att hon bad om 56 stjärnor, var nöjd med resultatet, men efter att ha kommit hem och visat ansiktet för sin pappa och pojkvän helt plötsligt hävdar att det skedde mot hennes vilja.

För det första: Vem är DUM NOG att tatuera sig hos någon som knappt förstår vad man säger?!
För det andra: Somna medan någon tatuerar en i ansiktet? TROLIGT
För det tredje: Hade hon gått till en normal tatuerare och inte en självplågare som förmodligen tappade hjärnan för ungefär 30 tatueringar och 15 piercings sedan hade det förmodligen slutat lyckligare.

Nej shit. Ärligt talat tycker jag hon får skylla sig själv. Hon borde valt en annan tatuerare redan vid språk-krånglet. Hela artikeln lyser dumhet eller lögn. Vilket som är värst vet jag inte, men pengar borde hon inte få.