deborah

Nu när jag blivit flitig ljudbokslyssnare så hinner jag "läsa" mer eftersom jag inte behöver sitta uppkrupen i ett hörn och ha TID till det, utan numera kan "läsa" när jag dammsugar, diskar, lagar mat osv. Awesome.

Vad som inte är så awesome är att nu när jag passar på att läsa dom där böckerna jag längtat efter att läsa så blir jag grymt besviken. En serie som jag verkligen sett fram emot var House of Night -både för att jag läst om hur andra lovordar böckerna, men också för att det just var böckER med betoning på MÅNGA... Den sög. Jag pinade mig igenom första boken, men gav upp halvvägs genom andra. Jag tänker inte ens försöka med resten. TRÅKIGT och typ.. fantasy-manga-amerikaniserat-dunderflummig-känsla över dom.

Sen har vi ju kära L.J Smith som jag alltid lovordar till folk, jag läste hennes böcker som tonåring och nu har hon skrivit ett flertal böcker som fortsättning. Men trist nog fastnar jag inte. Dom är lika välskrivna och händelserika, men som sagt, jag fastnar inte på rätt sätt. Kanske har jag blivit för gammal, kanske har jag inte rätt sinnesstämning för den typen av böcker just nu. Tråkigt i varje fall. Jag får ge dom en ny chans vid ett senare tillfälle.



Men en bok som jag faktiskt blev glatt överraskad av var The Host av Stephenie Meyer. Trodde verkligen inte att jag skulle tycka om en konstig romantisk sci-fi bok av en vampyr-författare, men det gjorde jag! Jag verkligen fastnade, kunde inte slita mig från berättelsen mer än några timmar åt gången. Efter denna glada insikt kastade jag mig snabbt över novellen The Short Second Life of Bree Tanner och blev tyvärr lite mer besviken där. Visst var den bra och underhållande, men efter att ha satt ribban så högt höll den inte riktigt måttet för mina förväntningar. Men den var bra i vilket fall! Läsvärd kanske jag ska säga.

Hela hennes huvud genomfors av idéer för hur hon tycker bäst om att skriva texter. Det var definitivt inte i dagboksformat, slarviga oigenomtänkta texter som ingen brydde sig om och som inte fångade någons intresse. Bäst var att skriva välformulerande målande meningar som sög in läsaren i berättelsens värld och skapade en känsla av att vara närvarande i orden på pappret.

Hon blir alltid sådan här när hon läser böcker. Hon sugs in i en annan värld där andra regler gäller och denna existens gränser blir skrämmande suddiga. Men sen är väl just det själva poängen med att sticka näsan mellan sidorna, känna det sträva pappret mellan fingrarna och upptäcka till sin förvåning att när man läser bokstäverna tryckta på pappret byts ens synfält ut av bilder ens mentalitet skapar för att förverkliga och förklara meningarna ens sinne tvingas till att tänka i takt med orden som susar förbi.

Jo, både att läsa och skriva var hennes största fröjd i livet och fick hennes själ och sinne att sjunga. För vad är vackrare, underbarare och mer njutningsfullt än litteraturens underverk, förmågan att skapa ett helt nytt universum genom att läsa ord eller bygga ett eget genom att genomgå processen åt motsatta hållet?

Så hon reste sig från stolen, plockade upp sin bok och gick till sitt favorithörn i soffan där hon kunde öppna nästa bok och försvinna in i en annan värld. En fullkomligt fantastisk, tragisk, komisk, spännande och romantisk värld.

Ja jo alltså, jag läser ju om böcker med jämna mellanrum, speciellt de som blivit favoriter. Just nu läser jag om Stephenie Meyers Twilight Saga och börjar ännu en gång grubbla över fenomenet Twilight.

Till o börja med HATAR jag filmerna. Jag hatar filmerna och masshysterin så till den grad att jag knappt vågar läsa böckerna när jag åker buss, för jag är så ofantligt rädd över att bli stämplad som en twilight nörd som fantiserar om en tillvaro med en glittrande Robert Pattinson.
Men jag älskar böckerna. Javisst är dom överdrivna och flickfjantiga, men också väldigt spännande och komiska på sina ställen. Herregud, jag har en 30+ BROR som gillar böckerna, så SÅ illa kan dom väl inte vara? Väl?

Hursom. När jag läser om den blyga flickan Bella som är söt utan att riktigt vara medveten om det, klumpig men charmig, självständig men sårbar etc. Då föreställer jag mig verkligen en SÖT oskuldsfull tjej, som ser ut som en uppretad kattunge när hon blir upprörd (om jag inte missminner mig så beskrivs hon faktiskt JUST som en uppretad kattunge i någon av böckerna). Men så tittar jag på Hollywoods val av Bella, och ryggar undan. Kristen Stewart är en bra skådis, och hon är inte ful heller... men hon är absolut ingen Bella. Hon är den där pojkflickan, jeanstjejen, rockabillybruden, tjejen med attityd. Visst, hon är fortfarande TJEJ hon kan givetvis se aningen hjälplös ut, men inte särskilt. Hon utstrålar inte någon oskuldsfullhet och mjukhet, snarare grav PMS och "ingen förstår min vånda"-syndrom. Hård brud.

I och för sig, tittar man på författarens drömval av skådis så är det inte heller exakt vad jag föreställt mig, men det hade varit tusen miljoner gånger bättre än Hollywoods val.

Den grekiska gudaliknande vampyren då? Ärligt talat vet jag inte hur en grekisk gud förväntas se ut, men med tanke på beskrivningen av hur modellsnygg Edward ska vara enligt böckerna så föreställde jag mig helt sonika en charmig, symmetrisk "översnygg" kille. Typ som Crawford, även om det inte heller känns helt korrekt. Men just, en kille som skulle vara lite för snygg, ha ett charmigt leende men samtidigt kunna se arg och bestämmande ut (ja, har man läst böckerna vet man ju hur väl både benämningarna kontrollfreak och stalker stämmer in på allas glittrande favorit vampyr). Sen kom filmen och den där.. snea osymmetriska killen med ett ständigt plågat ansiktsuttryck dyker upp i rutan. Även här tycker jag att författarens val inte heller var vad jag föreställt mig efter att ha läst böckerna, men hennes val var iaf hundra gånger närmre än Hollywoods val ännu en gång.

Enda nackdelen med att vara symmetrisk, maskulin och modellsnygg är att de ofta ser lite "blah" ut när det kommer till känslomimiken. Det behovs ett mer osymmetriskt, mindre modellsnyggt nylle för att verkligen förmedla starka blandade känslor, så Hollywood kanske inte var helt ute och cyklade när de frångick böckernas beskrivning av Edward... Dessvärre tycker jag att deras slutgiltiga val av Edward mest ser ut att lida av gaser alternativt grav förstoppning hela tiden trots ett ansikte som BORDE kunna förmedla känslor väldigt väl.



Men skådisarna är egentligen bara en del av pusslet. Hollywood slaktar bok efter bok. De gjorde det med Harry Potter, de har gjort det med Twilight, och såvitt jag förstår är inte Sagan om Ringen-fansen särskilt glada i hollywood heller (läs: vill bränna dom levande på bål) efter hur de ändrade slutet på klassikern i filmatiseringen. De skippar viktiga karaktärer, tar bort irrelevanta men komiska händelser och mycket mycket mer. De slaktar böckerna och försöker göra actionfilm / melankoliska blågrå deppfilmer i mesta möjliga mån. WHY?!

Solen skiner himlen är blå! Vad det är skönt att leeeeva dåååå :]

Idag ska jag hem till päronen på söndagsmiddag - as always. Tandvärken har blivit BETYDLIGT bättre, tacka gudarna för smärtstillande! Solen skiner så jag tänker ta på mig solglasögonen och strutta hem till päronen strax (eller ja, till bussen som tar mig tvärs igenom stan)!

Och jag är så jävla awesome. Jag jobbar med min bok. Inte samma som jag skrivit om innan, en annan. Men det går SÅ JÄVLA BRA!

Nej nu måste jag kila.

Ytterligare en morgon/dag med strålande solsken. När solen skiner såhär mitt i vintern får jag alltid en knasig vår-känsla i kroppen och blir skitlycklig och "hoppfull" på något vis. Men vad som främst sker är nog att jag börjar längta efter nya böcker att läsa...




Har dock inte råd att köpa några nya böcker, och lånar jag på biblioteket glömmer jag att återlämna dom och får därmed böter.. Så jag har inte RÅD att låna böcker heller HAHA.


Igår umgicks jag lite med Emelie och tjötade, och efteråt käkade jag fryspizza framför Hannibal Rising. Idag ska jag se Hannibal eftersom kannibal-suget satte in efter gårdagen. Oh joy :)

Ps. Saknar min gråa farfarströja.. iof hade den varit på tok för stor även om jag haft kvar den, men ändå. Kanske borde investera i en fin farfarströja helt enkelt? Hmm...

Inatt fick jag en helt ny bokidé. En story som helt enkelt inte kan vävas in i boken jag skriver just nu, eller dess efterföljare. En helt ny idé till en helt ny bok.

På ett sätt är jag jätteglad, glad att jag fortfarande får idéer. men på ett annat sätt är det skitjobbigt att min hjärna redan passerat min aktuella bok och nu vill börja på en ny. Det är tröttsamt att jag aldrig kan slutföra något jag påbörjat.

Jag lovade mig själv att inte ge upp förrän min bok var klar. Att jag INTE ska börja på nya projekt och bara lämna efter mig ett spår av halvfärdiga skriverier.

Så nu grubblar jag på om jag kanske kan skriva på mer än en bok åt gången.
Kanske är det lösningen?

Jag får sånna underliga, men ändå skitbra skrividéer av de mest banala saker. Stod på min balkong och glodde på snön som virvlade omkring, sen kastade jag mig in framför datorn och skrev ett litet romantiskt stycke till boken.



Har förövrigt kommit på att skrivandet är ett sådant underbart sätt att bearbeta en massa snurriga tankar kring socialt sampel och personlighetstyper. Jag kan applicera mina observationer på diverse karaktärer och därmed få utlopp för mina personliga spekulationer.
(... märks att jag druckit 3 koppar kaffe och är redo att totalkvadda sängen snart).


Kom nyligen på att min seglivade skrivkramp med största sannolikhet berodde på följande:
När jag började skriva så isolerade jag mig och ville inte gå ut. Jag levde i min egen lilla ensamma bubbla och hade noll förhoppningar kring min egen tillvaro. Fantasin flödade då jag älskade min nya lilla fantasivärld jag skapat och kunde leva mig in i.

För några månader sedan började jag att leva ett eget liv igen. Jag gick ut, socialiserade och allmänt LEVDE. Detta resulterade i att jag började drömma och fantisera om saker jag ville skulle hända i MITT liv, och därför blev min boks universum litet och avlägset i mitt sinne.


Jag vet inte riktigt varför min skrivkramp äntligen börjat släppa. Jag är precis lika blåögd och naivt förhoppningsfull angående min egen tillvaro som tidigare... Kanske har jag på ett omedvetet plan hittat balans mellan min skrivfantasi och mina personliga förhoppningar?

Ps. Jag är lite irriterad på mig själv. Det känns som att jag gett två huvudkaraktärer heeelt fel namn. Dessvärre vet jag bara vad den ENA bör heta, den andra känns bara fel utan att jag har en susning om vad karaktären bör heta istället. Frustration deluxe.

Gonatt :D (Jepp, kvaddat dygnet igen. Dumma dumma jag)

uuuuh. Känner att jag verkligen vill sätta tänderna i lite nya böcker. Jag blir så rastlös av att kolla på tv, men aldrig när jag läser. Är lustigt egentligen.

Aaaaaallra helst vill jag läsa Bran Hambric. Och lustigt är det, för changern är inte alls i min smak, dessutom är det en bok för yngre tonåringar (jag gillar tonårsböcker, men de ska inte vara föööör barnvänliga heller). Jag tror jag suktar så efter den just för att författaren Kaleb Nation är ett år yngre än mig men redan fått sin första roman publicerad, och just har skrivit klart uppföljaren. Jag är så ofantligt impad och fascinerad över hans framgång. Muuust reeaaad!!! (Dessutom älskar jag hans humor, och som jag förstått det använder han sig flititgt av den i boken).

Därefter är det The Host av S. Meyer jag suktar efter. Av två anledningar: twilight böckerna är skrivna på ett sätt som verkligen fångar mig (ärligt talat så tycker jag hela konceptet med glittrande vampyrer och tonårspilska varulvar är ganska fjantigt, så faktumet att denna författarinna lyckats fånga mitt läsar-hjärta TROTS en sån storyline säger väl en hel del). Anledning nummer två är att hon själv säger att the Host är en sci-fi bok, för dom som inte gillar sci-fi. DET gör mig väldigt nyfiken! Nu gillar jag iof sci-fi så för min del hade det inte gjort något, men uttalandet väckte mitt intresse.

Och tillsist har jag blivit biten av vampyrhysterin. Som tidigare nämnt har jag ända sedan barnsben älskat vampyrer, men nu när dom är överallt så har jag blivit lite extra sugen... och tydligen ska dessa House of Night böcker vara så himla bra, så dom vill jag läsa igenom (hoppas bara innerligt att det inte är samma glorifiering som cirkulerade när Da Vinci Koden kom. URK. Vilken rörig dynga folk orkar läsa...)



Ibland känner jag mig ungefär mogen som en tioåring och lika djup som en vattenpöl. Medan andra grubblar över livets stora mysterier, läser psykologiska, religösa och djupa filosofiska verk så sitter jag och fantiserar om kärlek och äventyr, och böckerna jag vill läsa handlar om vampyrer, demoner, trollkarlar och annat barnsligt trams.

Jag får ju ofta höra att jag är klok, djup osv, men barnet i mig är nog mer dominant. Jag är ju inte naiv eller dum, men jag är en drömmare. Jag märker att en del höjer på ögonbrynen när jag t.ex. berättar vad för typ av bok jag skriver. Hade jag sagt att jag skrev en psykologisk deckare hade dom nog reagerat vääääldigt annorlunda.

Lustigt. Jag ÄLSKAR att jag är en drömmare, att jag har så vild och verklighetsfrämmande fantasi. Men ibland undrar jag om det kanske är en negativ egenskap i grund och botten? Ääääh. Jag kör på. Något som känns SÅ härligt kan ju inte vara dåligt ;)

Jag behöver en mugg. En unik mugg. En mugg jag kan dricka mitt kaffe ur när jag skriver. Jag vet inte varför, men jag har fått för mig att jag vill ha en speciell mugg som jag dricker ur enbart när jag skriver.


Utöver det så ska jag erkänna att jag tappat flytet just nu. Jag tänker mer på andra och tredje boken än vad jag gör på första. Jag TÄNKER sätta mig och läsa igenom det jag skrivit från första till sista ordet i hopp om att få flyt igen, det är det enda jag kan komma på som kanske funkar. Detta är inget nytt problem, det här händer varenda gång jag skriver på en ny berättelse. Helt plötsligt bara tvärfastnar jag. Men den här gången tänker jag inte bara ge upp och börja på något nytt. Nej, den här gången ska jag kämpa tills jag får flyt igen. Det här SKA bli min första färdiga bok.


Utöver det så är det faktiskt nyårsafton imorn. Först ville jag prompt gå på fest eller krogen, sedan efter sista krogbesöket var jag så utmattad att jag tappade lusten helt och beslöt mig för att stanna inne på nyårsafton helt ensam och bara chilla. Och nu så velar jag... vore på ett sätt askul att skåla in det nya året med annat folk, men samtidigt skönt att bara skåla med mig själv i lugn och ro. Jag är kluven, men det lutar mest åt att sitta ensam.

Ps. Pappa svängde förbi idag och gav mig en ursöt liten flaska rosévin så jag har något att skåla in det nya året med :) Flaskan är så söt och liten, ska bli spännande att se hur det smakar!

Jag älskar vampyrer. Jag började älska vampyrer efter att ha sett "En Vampyrs Bekännelse" som barn/tonåring. Sedan läste jag De Fördömdas Drottning av Anne Rice, och senare blev jag introducerad för Vampyrens Kärlek av L.J. Smith, och hela karusellen åtföljdes av fler vampyrfilmer, böcker, tvserier etc.

På ett sätt så vill jag verkligen försöka mig på att skriva en vampyrroman, men just nu låter jag bli. Det råder ju vampyrhysteri världen över, så antagligen skulle väl alla dra slutsatsen att man blivit biten av den moderna vampyr-flugan. Sååå... Nej, jag väntar nog tills vampyrtemat kallnat innan jag ger mig på det.

DOCK kan jag ju sitta och fantisera när jag har långtråkigt!

Jag vill inte hoppas för mycket, men inatt började jag skriva lite igen. Jag fick den där "skrivkicken" som behövs för att skrivandet ska flyta på snabbt och fantasifullt, genomtänkt och talande.

Nu är jag dock sådär hajpad pga trötthet, och då blir det jag skriver knasigt. Så jag ska försöka sova några timmar nu på förmiddagen. Förhoppningsvis får jag en till skrivkick inatt, eller någon annan gång snart.

Jag har inte skrivit om min bok på över 5 veckor nu, men det beror inte på att jag har skrivkramp eller idétorka, snarare motsatsen.

Min bok är sammanvävd av flera röda trådar, en handlar om familj, en om kärlek, en om sorg, en om äventyr, en om övernaturligt, en om moral osv. När jag började skriva så började jag planera hela upplägget för boken, och jag har följt mitt eget upplägg till punkt och pricka, fram tills för ungefär 2 månader sedan då jag började bli missnöjd (GRAVT missnöjd) med en utav mina röda trådar.

Problemet är att ifall jag vill skriva om just den tråden så måste jag nysta upp 70-80% av hela väven jag hittils vävt, och väva om den. Det är varken roligt eller lätt. Och som om detta inte var problematiskt nog, så ändrar jag mig nästan dagligen kring hur jag vill att den röda tråden ska löpa genom historien nu. Varje dag har jag en ny idé.

Ovanpå det så styrs mitt skrivande av mitt känslotillstånd, och just nu är mitt känslotillstånd kaotiskt. Vissa dagar känner jag saker jag inte bör eller vill känna, andra dagar kan jag inte sluta tänka på olika scenarion i mitt liv jag verkligen inte borde måla upp. Och dessa kaotiska tankar smyger sig in i bokens handling, vilket det helt enkelt inte får göra.

Och för 5min sedan skrev jag ett stycke jag behövde få ut ur mitt huvud, men som inte passar in NÅGONSTANS i NÅGON av de TRE böckerna jag har planerat. Hur sjukt är inte det?

På festen i fredags var Jessica snäll nog att berätta för alla att jag skrev en bok, för hon vet ju hur mycket jag älskar att prata om min bok, och det var där och då jag insåg vilken vägg jag kört in i. För jag ville inte prata om min bok. Min bok gör mig arg, för jag finner inte sinnesron, balansen och säkerheten jag behöver för att skriva. Jag kunde ju inte berätta om boken och handlingen, eftersom jag inte vet längre hur handlingen ska fortlöpa.

Så... nu sitter jag här med en nybryggd kopp kaffe och ska stirra på kapitel 6 tills mina fingrar lyder. För i kapitel 6 behöver jag inte ändra något, så jag KAN skriva på kapitel 6. Och jag ska. Jag har en kopp kaffe, och nu stirrar jag på skärmen tills ögonen blöder.

Mitt skrivande är den jag är. Det är skrivandet jag lever för.

Så nu tänker jag sitta här.

Jag har beslutat mig för att skicka in ett bidrag till en novelltävling, men hade fullkomligt glömt hur FRUKTANSVÄRT hemskt och svårt det är att skriva en hel historia på bara några få A4... i det här fallet ynka 2st.

Men men. Det är väl bara att kämpa på och försöka göra sitt bästa. Men gosh.. jag önskar verkligen man iaf fick skriva 5 sidor...


Med det sagt. GONATT!

Det går trögt med kapitel sex, vilket egentligen är underligt då det är ett utav kapitlena jag verkligen sett fram emot att skriva. Det kan iof bero på att jag har mycket annat i huvudet gällande boken just nu. Dels har jag insett att flera karaktärers beteende är så underligt att folk (i boken) borde bli helt totalnippriga av konversationerna. Har skrivit en minneslapp "FIXA DEN HÄR RÖRAN NU!". Menar.. om JAG tycker karaktärerna beter sig underligt.. vad skulle då inte andra tycka?

På tal om karaktärer så har jag insett att huvudkaraktär #2 har fått en lite för självgod personlighet... vilket gör mig alldeles matt för nu måste jag gå igenom vartenda färdigskrivet kapitel och ändra på hennes tankar, vad hon säger och mycket mer. Men innan jag kan göra det måste jag ju verkligen skapa en personlighet jag kommer hålla kvar vid, annars får jag ju bara göra om en tredje gång.. *pust & suck

Nåja.. har iaf skrivit 6 sidor och känner mig relativt nöjd.


Nu ska jag kojja, får inte sabba dygnet för mycket för på söndag ska jag upp rejält tidigt!

Ps. Hoppas hoppas hoppas hoppas allt går som jag planerat nu så jag kan göra det där jag vill göra kommande vecka! Då blir jag....

Den här dagen har jag varit seg, sådär underligt seg så det går trögt att bara tänka. Men det är lugnt, har suttit å dolat med helt betydelselösa saker så det var ju ingen fara.

Har kommit på mig själv med att rusa ut på balkongen vareeenda kväll när solen går ner. Det är något med mig alltså, jag älskar solnedgångar dels för att de är vackra, men också för att jag vet att natten är i antågande när jag ser dom. Jag tänker att snaaart kan jag se stjärnorna. Vad är det med mig och stjärnor?


Hursomhelst... Nu är det becksvart ute, så jag ska sätta mig på balkongen med en giftpinne och titta på stjärnorna medans kaffebryggarn puttrar på, och sen tänker jag gå in igen, ta min trogna kopp Kaffe, och sedan börja skriva.

Pratade nämligen i över två timmar igår med käre bror Simon, och han gav mig en hel del tips & idéer jag ska använda mig av nu. Jag råkade även avslöja den största händelsen i första boken, varpå han blev helt extatisk och började rabbla om hur bäst/cool/underbar jag var (det komiska är att de flesta lär HATA just det momentet, men jag & min bror har samma helgalna/sadistiska/sjuka våglängd).

Nåja. Kaffe. Giftpinne och stjärnorna var det!

Ja, nu är halva boken klar, eller nästan. Har skrivit klart 10 stycken kapitel nu, men det är totalt bara 157 sidor, så jag måste fylla ut dom med ungefär 5-10 sidor per kapitel...

Utöver dom färdiga kapitlena så har jag en hel hög med strö-anteckningar på totalt 125sidor. Så sammanlagt har jag 282 sidor klara, vilket är en liten tröst iaf.

Jag känner att jag är inne i en period där jag har svårt att skriva. Känns skitjobbigt rent ut sagt, jag har ju tre böcker i huvudet som vill bli nedskrivna, så varför är det då så svårt? Alltså, jag KAN skriva, men det går trögare än innan...

Nåja. På lite mer än ett halvår är jag nästan halvvägs, så förhoppningsvis är boken färdig till våren eller sommaren. DET är iaf sporrande. På ett sätt önskar jag att någon övervakade mig varenda dag och såg till att jag skrev på specifika tider (precis som när man gick i skolan...). Men nu har jag inte den möjligheten, så jag får helt enkelt fortsätta att vara min egen chef tillsvidare... Missförstå mig inte, på ett sätt är det jätteskönt att vara sin egen chef, men det blir ju mer produktivt när någon annan flåsar en i nacken hela tiden.

Skit också.. insåg just att jag inte skriver mer än 40 sidor i månaden... SKÄRPNING DEBBIE!


Nåja! Dags att påbörja kapitel 6!
Cia ciao!

Ojoj, jag kan verkligen inte hejda mig själv. Hade ju bestämt att jag skulle fokusera på ENBART första boken, men inatt skrev jag som en tok på den andra efter att ha pratat med min bror. Fick sånna kanonidéer och ville skriva ner precis allt innan jag glömde bort det.


Svek, hat, en lång "historia"-lektion, blodspill, människors förmåga att vilseleda sig själva och gud vet allt jag fick ner på papper.

Men nu är jag nöjd och tror faktiskt jag kan fortsätta fokusera på första boken igen ;) Dock inte inatt.

Nu är jag rejält glad. Något jag insåg för ett bra tag sen var att böcker överförda till film eller tv-serier ALDRIG lever upp till förväntningarna -ifall man ska försöka använda boken som måttstock. Istället är det bra om de som väljer att omvandla boken till en skärm-sensation följer huvudhandlingen men improviserar där det passar.

The Vampire Diaries håller måttet om nu resten av avsnitten är lika bra som det första som sändes i USA igår (inatt). Visst har de ändrat hår-o-hudfärg på mer än en av karaktärerna, vissa biroller har bytts ut helt och jag älskade framförallt hur de tvistade till Stefans boendesits, jag började skratta faktiskt!

Handlingen fortlöpte med otrolig hastighet och jag ÄLSKADE det! I en bok är utdragen spänning något som får en att suga i sig hela boken så fort man kan, men när man ser en serie måste det hända spännande saker betydligt oftare, annars ledsnar man ju och slutar titta.

Jag tycker serien verkar otroligt lovande och jag har en känsla av att jag kommer vänta ivrigt varenda vecka för att få se nästa avsnitt.

Oj vad formellt det här inlägget blev, men med tanke på hur länge jag väntat på att få se avsnittet och se vad jag tyckte så förtjänar jag att få leka tv-serie-kritiker för en stund!

Med det sagt går jag å lägger mig nu, är dödstrött