Kärlek
Det är som att jag suttit och stirrat på ett sandslott jag byggde för hundratals år sedan, och jag har suttit där på stranden och sett det sakta sköljas bort med havets vågor. Det var ett väldigt stort sandslott som stod högt upp på stranden, så vågorna kunde bara ta med sig småbitar varje gång, och trots att det var mulet och ofta regnade så stod det alltid kvar. Så jag blev sittandes där, stirrandes på ruinerna av något som en gång Var.
Men så skingrades molnen och lät några få solstrålar värma stranden. Det fuktiga och bastanta slottet började torka och falla itu, och för varje gång en vindpust kom så tog det en bit av slottet med sig. Jag väntade och väntade, men det kändes som en evighet innan det där bara fanns en sanddyna kvar som vinden bar med sig i ett endaste svep.
Jag slätade till sanden och lät varken vågor eller vind ens få en chans att forma något nytt. Jag ville inte bygga ett nytt slott för att se det vittra bort igen. Jag ville aldrig mer behöva stirra på ruinerna av något som aldrig skulle Bli.
Men så blev jag bländad av solen och slöt mina ögon, och när jag öppnade dom igen fanns det där ett enda litet torn av sand vid mina fötter. Jag hade inte format sanden och placerat det där, men likaså befann det sig på stranden jag svurit att hålla slät. Och jag insåg med både lättnad och rädsla att det inte var jag som byggt detta enda lilla torn, utan det hade byggts åt mig.
Och när jag böjde mig ner och tittade närmre på det så kunde jag se att det var format och skulpterat med värme och omtanke, och jag kände hur rädslan och sorgen för sandslott som grott och växt sig så stark inom mig under hundra år sakta men säkert avtog.
Jag slätade till sanden och lät varken vågor eller vind ens få en chans att forma något nytt. Jag ville inte bygga ett nytt slott för att se det vittra bort igen. Jag ville aldrig mer behöva stirra på ruinerna av något som aldrig skulle Bli.
Men så blev jag bländad av solen och slöt mina ögon, och när jag öppnade dom igen fanns det där ett enda litet torn av sand vid mina fötter. Jag hade inte format sanden och placerat det där, men likaså befann det sig på stranden jag svurit att hålla slät. Och jag insåg med både lättnad och rädsla att det inte var jag som byggt detta enda lilla torn, utan det hade byggts åt mig.
Och när jag böjde mig ner och tittade närmre på det så kunde jag se att det var format och skulpterat med värme och omtanke, och jag kände hur rädslan och sorgen för sandslott som grott och växt sig så stark inom mig under hundra år sakta men säkert avtog.
För det är skillnad på sandslott och sandslott.
Kommentarer
Trackback