deborah

Det känns inte som att det händer särskilt mycket i mitt eget liv just nu.
Vissa dagar verkligen avskyr jag det, andra dagar omfamnar jag det. För händelselöshet är ju faktiskt likamed = Lugn. Och om det är något jag brukar älska så är det just lugn. Men när hela ens omvärld består av vänner och bekantas bröllop, graviditeter, husköp, jorden runt resor och storslagna karriärer blir man helt enkelt ibland bitter över att själv stå och stampa på samma söndertrampade punkt sedan långt tillbaka.

Idag ville jag bryta av min Lugna tillvaro lite, så jag gick upp efter 3,5 timmars sömn, begav mig till A6 där syster shoppade loss lite och umgicks med mina systerbarn. Tänk att det lilla knytet som brukade dra i mitt blonda löshår och skina upp när jag lyfte honom nu har blivit så stor att han ber mig förklara hur det fungerar att läsa bokstäver.. Att han kämpar med att vara en duktig och hjälpsam kille för att tjäna ihop tillräckligt många klistermärken för att förtjäna en belöning hemma. Eller att min lilla gudson som blev tårögd och började skrika så fort han fick syn på mig nu skiner upp, säger att han älskar mig och ska busa och charma en non stop. Att han behöver lite extra uppmärksamhet eftersom han är mellanbarnet, och är snäll som en ängel sålänge man låter honom veta att han är sedd. Den minsta lilla har ju sina ups and downs fortfarande... Men vad som fascinerar mig är hur snabbt hon utvecklas och lär sig. Berättar väldigt målande hur hon klättrade på soptunnorna, trillade i backen och slog ut den långa långa tanden och hur blodet sprutade överallt och hur hon faktiskt grät. Hur hon tillrättavisar sina storebröder när de väsnas för mycket eller hur hon tar på sig skorna och försöker smyga ut ur huset när vi ropat att det är lunch. Hon är bara 2 år, men nog så listig.

Jag vill verkligen ha egna barn en dag. Ett eller två. Det är verkligen inte dags ännu, för jag är inte på långa vägar redo.. Men när jag dagligen blir "bombad" via internet och liknande av gravida bekanta eller nyblivna mammor så känner jag hur den inre klockan tickar liiite högre för att göra sig påmind om att den iaf existerar. Det hjälpte ju inte direkt att Mickes syster stod med en veckogammal bebis på armen medan Micke flinade mot mig och retandes målade upp bilder i mitt huvud av hur söta mina barn skulle bli. Grr.

Nej jag har inte råd med ett hus. Jag är inte redo för barn. Jag vill ha saker det inte är dags för ännu. och därför sitter jag nu och funderar över mysiga budget-inrednings idéer för vår dystra betong balkong. Jag fortsätter att stampa på samma söndertrampade punkt en stund till.