deborah

Men istället... *DJUUUUPT ANDETAG* så ringde jag pappa. Det är lustigt, jag brukar tjata sönder bestis öron, krama mig glad med mina pojkar, ringa mamma och smågnälla/grina... men när det VERKLIGEN skiter sig. När det här händer... då är det pappa jag ringer. För han låtsas inte förstå. Han dömer inte. Han har inga lösningar eller goda råd jag faktiskt kan använda i praktiken även om jag verkligen vill. Men... han vet hur han ska hantera mig. Han vet hur han ska bemöta mig när det här håller på att hända.

Och efter att ha fått grina mina ögon till ökentorka under telefonsamtalet smsade jag snälla Teddy och bad om hjälp. Vilket jag fick. Sen ringde jag arbetsterapeuten och bad om en tid. Hoppas hon ringer upp. Och nuuuuu. Nu har jag satt ris på spisen och tänker äta LAGAD mat istället för typ bullar och mackor. I need the energy - för idag måste jag verkligen börja ta itu med all skit, kaos och måsten.

Jag har gjort en fin liten lista att pricka av. Det lär ju gå si och så med det.. men skam den som ger sig.

Har jag tur kruppar jag inte ihop HELT förrän om en vecka eller två till. Jag är väl medveten om att idag bara är den lilla varningsklockan. Att skaka, hyperventilera och grina, det är INGET i jämförelse med vad som komma skall. Men det är klart jag hoppas att det inte behöver gå så långt. Det är klart jag hoppas, önskar och ska försöka se till att reda ut det här och ta mig uppåt istället för att långsamt mot min vilja glida nedåt.

Men idag. Idag är jag faktiskt lite smårädd. Jag VILL få ordning på mitt liv. Jag MÅSTE få ordning på mitt liv.

Ups. Nu bränns mitt ris.