Episk fest och känslor..

Gårdagens fest var helt fucking amazing! Första gången jag hade hemmafest (var ju födelsedagsfest, men eftersom folk har svårt att acceptera no-presents regeln sa jag bara hemmafest, höhö) och det blev episkt. Dels kom det vänner från min tonårstid, vänner jag fått det senaste året, samt en hel hög med människor som spontanibjöds i sista minuten och hade med sig två flak öl XD
Lär minnas den festen forever - and so will my poor neck and back. Iof är min födelsedag inte förrän imorn, men jag har redan hunnit få två presenter. Ett backgammon spel av min äldsta syster och ett doftljus av Pierre (var pga hans hastiga presentinköp jag bara sade hemmafest till resten av gästlistan..)

Idag har vi väl mest chillat här hemma, ätit, kedjerökt och snackat i timtal. Men nu när våra två sista gäster åkt är det bara jag och Linn kvar, musiken flödar genom högtalarna och jag börjar känna mig seg på allvar. Har redan tagit en kopp kaffe, överväger starkt att ta en till.. mmm. med snickerskaka kanske?



Har för övrigt mycket stormande känslor i mig. Är på ett sätt väldigt glad, på ett sätt känner jag mig rädd. Jag vet inte ens hur jag ska formulera det i ord. Kanske för att det helt enkelt inte går. Jag är så fucked up. Skulle göra vad som helst för att inte vara så.. trasig som jag känner mig. Jag vill vara hel, fungerande och ENKEL. Just nu känner jag mig svår, komplicerad och invecklad. Jag är nog rädd att fantastiska saker kommer glida mellan mina fingrar pga att jag är så tillvänd. Rädd att stöta bort något som kan bli, kan vara - så bra.. amazing. Det är väl det som gör mig glad - the amazing. Att jag kan se så ofantligt bra och underbara saker/möjligheter i horisonten just nu. Men Jag Själv står liksom ivägen. Som sagt. Stormande känslor.
Jag kanske borde lära mig att ta det lugnt och inte överanalysera precis allting, men samtidigt har jag svårt att sluta. Är det en del av mig själv jag helt enkelt borde sluta fred med och acceptera? Att det är precis just sånhär jag är.. eller är det en sida jag borde jobba med att få bort? Förstör den för mig? Stöter den sidan av mig bort människor? Suck.. Känner mig rädd ja, men mest glad.. :3

Funderar mer och mer på det jag sa till Linn för några dagar sen. Att man kanske ska sluta tro att man alltid kan ta hand om andra och laga andra, samtidigt som man enbart förlitar sig på att en själv kan fixa sig själv. Man låter ingen annan ens försöka. Iof kan ju ingen annan ÄNDRA på en, men.. man behöver ju inte stänga ute möjligheten att få hjälp på traven. Svammel svammel I know...


Kvällens sound: Hammerfall - Dreams come true

Never thought I'd feel again
feel the darkness fade and see the morning sun arise
Never thought I'd feel alive, again
senses dull and blunt from all the lies

Now, when I hold your face so close to mine
I see a place where the sun will shine, with you in it's divine

Looking down into those eyes
I know, I'll be lost and never found again.
Kiss me once and I will surely melt and die,
kiss me twice and I will never leave your side
Dreams Come True

Do I dare to trust this time?
Ooh, the Bells of Fortune, will I ever hear them chime?
Only those who have been burned before
truly know the meaning of Hell's flaming core

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback