Torra tårar
Jag sover ensam i lägenheten inatt. Linn är iväg på äventyr. Är nog sunt för mig med en ensam natt.
Bror skjutsade hem mig från vännerna vi var hos. Där Linn stannade. Han stannade någon timme här hos mig och lyssnade medan jag typ hispade som en tok, babblade, sörjde, var hysterisk och totalt ballade ur. Han sa ganska obvious saker. Saker jag inte riktigt jag vill erkänna att jag känner. För det känns omöjligt att känna sånt. Men det är det enda som kan förklara att jag gick in i känslolöst robot-mode för några dagar sen och inte riktigt kan ta mig ur det. Livet fuckar sig, och jag orkar inte ta fler smällar, fler motgångar, så jag stänger av istället. Lustigt.
Jag har inte gråtit på flera månader. Fast jag vill. Jag känner att ögonen gör sig redo för tårar, fast inga kommer. Så jag gråter torra tårar sålänge. Det funkar det med. Hyperventilerar gör jag också. Men bara på toaletten när ingen ser. För hur i hela friden skulle det hjälpa att visa den sidan av en själv för någon annan? Nej.. att vara känslosam och svag - det visar man inte. Det är något intimt och ömtåligt, och det finns ingen som vill ha den delen av mig ändå.
Oh how i hate these sucky sucky nights.
Jag funderar seriöst på att ställa mig och steka köttbullar NU, klockan två på morgonen bara för att liksom få tankarna på annat. Jag är inte ens hungrig, men det skulle definitivt distrahera mig.
Kommentarer
Trackback