deborah

Jag tänker skriva lite på boken, men innan dess ville jag skriva ett blogginlägg där jag meddelar världen att gastroskopi INTE är ett dug kul.

Det känns ungefär som att de först tvingar ner något i halsen så man kräks, och sedan försöker pressa ner en 2m lång falukorv genom matstrupen (med andra ord känns det som att man ska spricka när som helst).

Tragiskt nog var HÖJDPUNKTEN att få sitta och kräkas luft/hosta upp slem i 10min efteråt.

Suck.

Det är en såndär natt. En natt då jag tänker på det förflutna. På hur lycklig jag var, på hur förkrossad jag var. På hur mitt hjärta nästan brann av kärlek, och hur det splittrades i tusen bitar. Hur jag hade allt jag någonsin drömt om, och hur jag förlorade precis allt.

Det känns som att jag tryckt på en reboot knapp. Problemet är att historiken finns kvar ändå. Oavsett vart livet för mig så kommer jag ha allt det här bagaget nu, och jag vet inte vart jag ska göra av det.

Ska jag slänga alla minnen, eller ska jag spara dom? Hur ska jag göra med fotoalbumen? Ska jag göra om dom eller behålla dom som dom är?

När man vill börja om helt och hållet... är det någon mening att kasta ut allt det gamla? Jag kan ju ändå inte kasta ut minnena...

Och det skulle jag nog inte vilja heller. För även om det slutade illa, så hade jag så många bra stunder också. Åh suck... det är inte ofta jag ens tänker på allt det här numera. På hur skolan sket sig, vikten sket sig, vännerna sket sig, kärlekslivet sket sig. Allting bara sket sig.

Jag undrar om det slutat skita sig nu, och detta bara är den väldigt långa trista vägen tillbaka till livet?

Jag är väldigt trött nu för tiden. Så mycket har hänt, så mycket har ändrats, så mycket smärta och känslor som är svåra att lägga band på.

Just nu, och med start för några månader sedan beslöt jag mig för att bli helt obrydd gällande andra. Jag har så mycket i mitt eget liv att tänka på. Jag behöver tid med mig själv, tid att läka, tid att andas.

Det känns tråkigt att folk blir sårade för att jag kräver ut ensamtid, men jag vet inte vad annat jag kan göra. Jag har alltid tyckt om att finnas där för andra, att lyssna, ge råd och vara någon de kan rusa till när saker blir krångliga och de helt enkelt bara vill komma bort. Men jag då? Jag känner inte att jag har någon sådan person att springa till när saker blir för tuffa för mig. Det finns säkert dom som VILL erbjuda mig detta, men det dom erbjuder är inte vad jag söker.

Jag vill inte såra någon, det är inte min mening att vara elak. Men precis som en del behöver någon att prata med när de tycker livet är jobbigt, så vill jag vara ensam under sådana perioder. Jag har märkt att folk inte förstår detta, men detta är ett sista försök att förklara från min sida.

Egentligen känns det dumt att posta detta. Eftersom det ändå lär missuppfattas på så många sätt. Men jag behövde ventilera de här känslorna en gång för alla.

Jag hoppas verkligen min trötthet samt huvudvärken beror på vädret, för jag börjar bli galen. Jag bara sover å tar alvedon om vartannat :( suck.

Jag är hemma igen, och jag är trött. Dessutom känns det som att allting går i slowmotion. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på de närmsta dagarna, men något blir det nog. Kan träffa min bror Frank imorgon, och på tisdag Simon. Det är trist i stan utan dom.

Jag kom hem och var glad, glad att vara hemma, glad åt livet.
Jag känner mig inte så himla glad just nu dock.
Om jag inte vore så trött hade jag nog rusat runt som en galning och både sagt och känt en massa saker.

För att förtydliga är jag delvis trött fysiskt, men väldigt trött psykiskt också. Trött på världen.

Kan någon stanna planeten? Och låt mig kliva av tack.

Jag bor mitt inne i stan. Jag borde väl ändå få slippa sån jävla skitlukt?
Men neeeeeejdå. Extremt starkt luktar det dessutom. Som om jag hade en bondgård som granne.

Ibland konfronterar människor mig, och hur jag än försöker förklara så kan jag inte få dom att förstå. Jag kunde lika gärna ha pratat på grekiska.

Jag hade från början bestämt att jag inte skulle skriva för intima saker i den här bloggen, så jag ska göra mitt bästa från att inte gå in på detailer, men jag behöver tömma huvudet.

Hurdant min hjärna fungerar är ett mysterium för alla jag möter. De kan inte koppla mina resonemang, inte heller förstå vart hindret ligger. Varför jag inte kan ta tag i problemen på egen hand. Min hjärna verkar felkopplad - det är åtminstone min egen teori. Saker som är så självklara och så lätta för vardags-personen, kan vara så helt omöjliga för mig. Jag vet ju inte ens varför, jag kan bara gissa.

Och när folk säger att jag saknar diciplinen, att jag inte ens försökt eller försöker. Då önskar jag att jag vore död. Jag önskar på fullaste allvar att jag var icke-existerande. Att alltid behöva försöka förklara saker de ändå inte kan greppa eller ta till sig, det tär på mig.
De har ju inte varit med mig vartenda steg och sett vad jag gjort. Hur jag försökt. De har inte sett hur jag dissikerat sönder min egen hjärna bit för bit, och verkligen verkligen studerat de absolut sämsta aspekterna hos mig själv. Hur många skulle klara en sådan sak utan att börja hata sig själva så till den grad att de bara kastar sig ut från närmsta högsta byggnad de ser?

Hur många skulle klara av att göra det jag utsatt mig för i jakten på att vara som alla andra?

Jag tycker jag är jävligt stark, men istället för att folk ser det, så ser dom en svag sketen liten person utan självdiciplin. En lat typ som inte har lust att lyfta ett finger själv. Hur många skulle klara det då? Att alltid alltid bli nedslagna trots att de själva trodde att de gjort något bra?
Och trots det är jag lycklig, drömmer, planerar och fortsätter kämpa. Trots att ingen annan än jag själv tror på mig, så fortsätter jag. Hur många skulle klara det?


För att inte tala om att hela mitt liv vändes uppochner för inte så längesedan, då allt jag trodde min framtid innebar gick upp i rök för att aldrig återvända. Hur många skulle klara det jag gör? Att leva som en halv person dag ut och dag in, hoppas och vänta på att den andra halvan ska växa ut till något bra - om överhuvudtaget.

Sååå mycket prat om naturen, miljön, och världen vi efterlämnar till framtida generationer. Jag pratar inte ofta om det, för jag tror inte att speciella glödlampor och närodlade morötter kommer rädda planeten. Kanske stannar det upp processen på sin höjd.

Vore det dessutom inte helt galet komiskt ifall nedfrysning samt upptining (av sjuka människor) faktiskt inte är science fiction utan en alldaglig verklighet i framtiden? Ännu bättre vore om vi gjort fel hela tiden och det behövdes en helt annan formula för att frysa ner en människa än den vi har idag. Vilket skulle innebära ett genombrott i forskningen men en dödsdom för alla som valde att frysa ner sig under 1900-2000 talet?

Men för det mesta tänker jag inte på rika snubbar i svindyra frysboxar, utan jag tänker på mina framtida barn och barnbarn. Hur kommer världen se ut för dom? Kommer framtida generationer kunna reparera skadorna människan ålagt jorden? Kommer de ha mer insikt i att älska den enda planeten vi har? Kommer det finnas en jord för dom att faktiskt bo på i framtiden?

Ps. Christina Ricci är ju en liten pingla, varför har jag aldrig lagt märke till henne förut?

Urs. Jag är sååå trött, och uttrycket "att se i kors" har verkligen börjat få en helt ny innebörd för mig... jag får läsa om allt jag skriver nuförtiden. Och underligt nog så gör kaffe inget för tröttheten numera, däremot hjälper det min koncentrationsförmåga. Nåja. Har sovit 5 timmar och gör mig iordning för att åka hem till föräldrarna på kålpuddingsmiddag!

Jag har funderat fram och tillbaka över hur folk använder bloggar, och innan dess: dagböcker på typ lunar etc. När någon skriver att hela livet rasat samman, eller att de vill ta livet av sig, eller något annat mysigt, då får man inte fråga vad som är på tok. För gör man det lägger man näsan i blöt.

Så varenda gång jag stöter på en sida där någon skrivit att allt är skit och livet är raserat.. då VÅGAR jag inte fråga vad som hänt. För då lägger jag ju näsan i blöt. Men å andra sidan, varför skriva att livet raserat helt öppet och offentligt om folk inte ens får låtsas om att de vet om att man mår dåligt? Men samtidigt är det ens personliga rättighet att ventliera sina känslor på SIN blogg, hemsida eller whatever.

Jag blir SÅ förvirrad. Härmed lovar jag att OM jag nångång ventilerar mina känslor offentligt så ska jag även meddela VARFÖR jag kraschat mentalt.. minst 5 dagar senare.

Puss

Jag kom hem från Örebro igår och möttes av ett extremt översvämmat badrum med rutten tröskel. En kran droppade och avloppet var igensatt. CONGRATS!

Tack gode gud att man har en hjälpsam ordförande och överseende far.
Idag fick jag det glada beskedet att jag & Charlie inte behövde flytta i några dar medan de ställde in en luftavfuktare i lägenheten. Fick även veta att fukten aldrig hade spridit sig om idioterna som kaklade badrummet gjort det RÄTT (och lagt en gummilist vid tröskeln.. som nu var HELT oskyddad....) - Så jag hade en FÖRJÄVLA tur rent ut sagt!

Men jag har ändå lust att mosa mitt huvud mot en tegelvägg eller nåt.

Idag är en riktigt grå och blaskig dag. En dag då jag bara tänker negativa saker, en dag där inget känns riktigt bra. Jag försöker tänka på vårdoften jag kan känna en antydan av, jag försöker fokusera på texten i boken jag nyligen köpt. Men all entusiasm och glädje är som bortblåst. Regn, slask, blött, grått.

Men nu ska jag iaf bege mig hem till mina föräldrar, blev bara umgänge igår, så jag får ta städningen idag. Förhoppningsvis blir jag lite gladare av det.